Den FörloradeJag. Ååfven jag, har varit rik en gång, Mer rik än mången af de andre Rike, Och vill du lyssna på min enkla sång, Så skall mitt öde jag förtälja, like: Låg var min koja. stråbetäckt var den; Behofvets son jag i dess skymning bodde; Dock var jag rik: jag egde ju en vän, Hvars vänskap fast, som hälleberg, jag trodde: Pet fans ej sorg, det fans ej glädje der, Ej yttrad tanke, som ej var gemensam; Nu allt derinne helt förändradt är: Jag sällan gläds, och mäste sörja ensam. Och, vill du veta, bur min vän jag mist; Så skall af sängen du ock det så höra: Ur lögnens natthem steg en gulblek list Och gjöt sitt gift i min Orestes öra. Hvar vänlig tanke i hans bröst då dog, Som sensitivan för en tung beröring; Men bleka lögnen ur sitt dunkel log — Log åt sitt verk: vår harmonis förstöring. Med Kains-klubban uti blodig hand Kom Hatet sen och vid hans hjerta rörde, Och Höders-pilar från dess töckenland Ueställsamt dvergarne till honom fördes 7 Och pil på pil han sen ur kogret drog Och dem i mörkret frän sin bäge sånde )s3 När då jag blödde; hånande han log Och nya uddar mot mitt hjerta vände. Nu mellan oss finns ingen brygga mer: Till sista stödet. bar jag sett den ramla; Han sjelf har störtat den i djupet ner, Och ingen, ingen kan. dess spillror samlas Min enda vän är harpan nu, min tröst, När saknans känslor genom själen strömma; Ej en atom har Hatet i mitt bröst : Jag har förlatit; men jag ken ej glömma. Nu har du hört, hur jag var rik en gång, Mer rik än mången af de andre Rike;; Sriks du, som jag, sök då din tröst i sång! Förlåt en nutid för dess forntid, like! E—ERN. ) Je t. ex. de insände artiklarne i N:o 48, 66, 93 och 94 af Sk. correspondenten. 2 — —