Åarshnand DOIIIVIL OIVCLHYTLLAGTL pc U9011 off PAM 292 oa HN ineras för fyllandet af dagens konstlade behof, utan att man tänker på efterkommande generationerna, utan att man ens planterar en telning, yr man fäller mastträdet, eller vårdar den småskog, som ändteligen efter otal af år, genom naturens egen moderliga försorg, uppvexer p de kala vedjelanden. Vi skola se, huru värt jern, i och för samma ändamål, tskeppas till fremmande länder och åter, under förändrad form, på lagligt ler olagligt sätt, dit införes såsom ett nytt bevis på vär liknöjdhet och verksamhet, och såsom ett nytt medel för utlänningen att erhålla de peningar, som icke genast användes till inköpande af öfverflödsartiklar. Vi kola se, huru en del af våra representanter, i stället för att vid riksötena bevaka sina kommittenters, bevaka sina egna angelägenheter; i ället för att vid dem hafva landets, hafva sitt enskilta väl för ögonen: stället för att der sträfva efter det Rätta, sträfva efter nådebevis, mynt, sedaljer och stjernor. Vi skola se, huru förtjensterne belönas; huru den alla egoismen spar i ett för att med beräkning kunna slösa i ett annat; uru den skjuter sina motståndare i skuggan och sina anhängare i ljuset; uru den glömmer allt, utom sitt eget jag. Vi skola se, huru flere af våra vetenkapsmän, hvilka lyckan icke ställt på en sådan plats, att de dagligen eller tminstone månatligen kunna blifva bemärkte af de högt uppsatte, hela 8 r 10 åren få vid lärosätena vidkännas alla de mödor, som äro förenade ved det uppvexande slägtets samvefsgranna undervisning i nyttiga kunskaer, utan att af Staten under hela denna tid erhålla något annat än — örhoppningar, hvilka, om än aldrig så storx och lofvande, likväl icke enamt kunna föda sin man. Vi skola se, huru mången redlig, nitisk och egennyttig Tjensteman i landsorten, till hvilkens principer det bland anat bör att icke vara ögontjenare, får dragas med ständiga bekymmer för in och de sinas ntkomst, utan att bemärkas, utan att uppmuntras, utan tt hugnas med nägot annat än sitt eget medvetande att handla pligtenigt och rätt. Vi skola se, huru mången, med verkliga och solida kunkaper utrustad, men icke till allt habilt, man gång efter annan erbjuder äderneslandet sin verksamhetsförmaga. sitt hufvud och, hvad mer är, sitt njerta; men fär afslag — förmodehgen emedan man tror, att sädane män innås under hvarje nummer på Biddarhbuset. Vi skola deremot se, huru de, som delat sin tid mellan de kungliga gemaken och hästpalatsen, meljan hofoppraktvingarne och besöken i någon prima-donnas bondoir, mellan spektaklen och spelborden, jemföttes hoppa upp till de öfversta stegen af ärans trappa — och hvarföre; jo emedan desse jemfotahoppare äro användbara till så mycket, emedan desse egnilibrister alltid hafva en böjlig rygg, och emedan de en gång för alla äro vane att dansa på hof-linan etter de maktegandes pipa. Vi skola vidare se, huru en skara af gunstlingar, skyddlingar. hycklare, lismare, smickrare och öroutasslare. la groner till förstånd och hjerta, armbågar, knuffar, eller, om ej detta hjelper, fyrfota krälar sig fram till sin Sträfvans mål, der den sedermera, tid efter annan, prydes med alla de utmärkelseteken och hugnas med alla de ynnestbevis, hvilka tillkommit för att derwed belöna den sanna och verkliga förtjensten, som dock merendels får röna ett motsatt öde. Och hvarföre blir detta hans lott? Emedan han icke, i likhet med den öfriga hopen, som hånat. trampat och utestångt honom, är en till-allt-passande — en panurgos. Vi skola se dem, som finna sin stora uträkning vid aLdt sätta split och oenighet melian tolken på denna och andra sidan hölen: som göra sin sak till deras, uppegga sinnena, underblåsa nationalhatet. och mär detta då en gång slar um i fusl laga och huvirflar sina förhärjande flunmor öfver land och stad, klappa som sagans Nidhögg i de kolsvarta händerna och skjuta skalden på — Regenten, Vi skola se dem, som finna sin stora uträkning vid att ställa Sig, såsom en oöfverskådlig. ogenomtränglig och oöfverstiglig mur, mellan honom och nationen; som, när undersätarne vackla af hunger, säga att de göra det af gästabudsruset; som, när undersåtarnes klagan någon gång hinner fram till hans öra, Säga att det är ett tomt skrän af några illvilliga publicister; som tyckas hafva tagit det till norm att folkets förste man, lik kungen i schachspelet, icke hör gå mer ån ett enda steg i sender fran den plats, han innehar, i stället för att han, säsom drottningen i samma spel, borde hafva fri gång öfverallt. der det ej är ewot reglerne. Vi skola se, huru, då fråga är om lustläger, äreportar. sestiviteter. Ryska Tschakoer. stora löner till de hägre Embetsmännen Åc., det icke märkes nagon synuerlig penningebrist; men då fraga uppstår om bidrag till en ny lofvande näringsgrens anläggande i landet, så medgifva tiligångarne icke ett högre anslag ån 800 R:dr för att dermed. som det beter, göra försök i — stort. Vi skola se, huru män af samma stånd å ena sidan anse det för ett brott, som ej kan utplånas genom annat än tjenstens förlust, att ej på förfallodagen hafva infriat en skuldsedel, under det att de å andra sidan icke anse det för något brott emot hrarken hederns eller anständighetens lagar. att, efter att hafva fatt en fredlig medborgare i enrum, der misshandla honom, eller, igenom utspridandet af obehöriga skrifvelser och lika så obeböriga rykten Söka svärta och chikanera den af deras egna kamrater. på hvilken deras ovilja, med eller utan skäl, fallit. Vi skola se, huru man nu, i upplysningens och frihetens tidehvart och i sjelfva hutvudstaden, vid pröfvaudet af ett, medborgerligt förtroende rörande val. icke i fördomsfrihet och liberala äsigter hunnit stort längre än under skråandans mest förbistrade tider. Vi skola se, huru — — — dock det kan vara nog med hvad vi hafva sett, nog med de materialier till ett nattatycke, hvilka redan förefinnas. En och annan af dem tyckes, mäbända, vid första ögonkastet vara utom det afhandlade ämnet, den gröfre egoismen; men anställer man en pärmare undersökning, skall detta dock pöknuas vara fallet: Eller månne icke det är den, som åstadkommit den nuvarande spänningen mellan Regeringen och undersåtarne? Är det icke denna sträfvan från det ena hället att inkräkta och från det andra att 74 :: A ofl mu Un senna snänftjnÅ p År det jeke denna