skilt-nyttiga kunskaper? i deras anvåndande till fåderneslandets gagn och nytta? i utvidgande och förädlande af vårt lands naturliga rikedomar? i inskränkande och bortläggande af våra konstlade behof? i ändamålsenliga institutioner, hvarigenom skattebördorne till en del lyftades från de Svagares på de Starkares skullror? i nedrifvande af gamla, olämpliga former och deras ersättande af nya och mera lämpliga? i en ådel täflan mellan Regering och Folk att ömsesidigt, till ömsesidigt bästa, räcka hvarandra handen? i en innerlig och hjertlig förening mellan våra bröder på andra sidan Seveberget? i ett höfligt men kallt bemötande mot grannen i Öster? i kamp mot det Orätta och strid för det Rätta? i förtjensternes belönande, näringarnes upphjelpande och hundrade andra förhållanden , der en ädel sträfvan och täflan kunna komma i fräga?? — Måste vi nu, för att följa sanningen, besvara alla dessa frägor med: Nej! så uppstår ett nytt spörsmål: hbvarutinuan visar sig då hos oss denna sträfvan till uppkomst, hvilken vi nyligen nämnde och hvars tillvaro ingen, som aldrig så litet gifvit akt på tidens teken och företeelser, kan neka? Svaret på denna fråga måste, ty värr, i allmänhet blifva detta : i motsatsen af de nyss framställde spörsmålen. Vi medgisva gerna, att, så väl här som annorstädes gifvas hedrande undantag fran hufvudregeln; men det enskilta bör och får aldrig sammanblandas med det allmänna. Man säger alt vär tid är missnöjets och obelåtenhetens, och man kan på visst sätt hafva rätt uti att gifva honom denna benämning; men månne man icke äfven måste medgifva, att det missnöje och den obelåtenhet, som stämpla och utmärka tiden. tillkommit af giltiga orsaker? Från Öster och vester, från söder och norr, från den ena ändan af Europa till den andra låta sig stämmor förnimma, hvilka i chorus besvara denna fråga med: Nej ! men är detta Nej folkens? År den knotande ande, som i nästan alla rigtningar genomkorsar denna verldsdel endast ett luftigt fantom, en nattlig skuggbild, en blek gengångare fran Louis XVI:s tider? Nå väl! det är då på sin höjd de nerfsvage, som behöfva darra vid dess annalkande. Den skall då blott visa sig och — försvinna, försvinna som Ossian i sina sånger låter Lodas ande göra vid ett hugg af Fingals beryktade svärd. Men är hans knot rättvist, är han en tolk af nationernes enstämmiga, på erfarenheten grundade, ofvertygelse om, att de lida förtryck af denna jordens Väldige; då är tid att undersöka och afhjelpa orsakerne till knotet, ty från det är icke mer än ett enda steg till ovilja. från den icke mer än ett dylikt till hat och från detta åter endast ännu ett till öppen fiendskap, till uppror. till folkraseri, till borgerligt krig, med alla dess fruktansvärda och olycksbringande följder. Ånnu aldrig bar man ostraffadt föraktat Tiden, da den, i egenskap at folkets sändebud, hopvikit sin mantel och uttalat sitt: Här ligger inneslutet fred eller krig; väljen!t — Dock vi aflägsna oss allt för längt från värt egentliga ämne, som endast afser en kart utveckling af den rigtning dagens sträfvan hos oss Svenskar tagit och ännu fortfar att bibehålla. Vi yttrade här ofvan, att den sträfvan. man hos oss varseblifver, i allmänhet uppenbarar sig såsom stridande mot de förhallanden, i hvilka den just borde visa sig verksam och af hvilka vi då spörsmalsvis uppräknade några. Detta värt pastårnde bör dock icke tagas salunda, som skulle vår mening dermed vara, att dagens eller tidens sträfvan hos oss alltid positivt motverkade framåtskridandet i t. ex. sköna konster och vetenskaper eller förvärfvandet af allmäntoch euskilt-nyttiga kunskaper Samt deras användande till fåderneslandets bästa. Detta hvarken är eller kan vara vår mening; men efter den gamia sauna reglen: hrvad som icke går framåt, går tillbaka, visar sig det bland oss rådande sträfvandet säsom negativt motverkande den bättre utvecklingen, på samma sätt, som. om man atager sig att handleda ett med manga och goda naturgåfvor utrustadt barn och da vaärdslösar det värt man atagit sig, nemligen att vårda och utveckla dessa dess naturgåfvor. så hindrar man väl icke, genom detta sitt otillhörliga förhållande. positivt barnets bildning, d. v. s. jag förbjuder det icke rent af, att. om det star i dess förmåga, göra några framsteg ; men negativt hindrar jag densamma genom att icke komma dess egna bemödanden till hjelp och sälunda göra hvad det var min pligt att göra. Detta vilja vi hafva antydt, dels för att icke blifva missförstadde, dels för att icke blifva ansedde för obilliga i våra åsigter af saken. Den sjukdom, hvars gift lättast och mest förstörande sprider sig till alla delar af Statskroppen, är egenkärleken — en sjukdom, som, under dess mest utbildade form, af philosopherne erhållit benämningen solipsismd. v. s. en sträfran, eller ett begär, att göra sina böjelser till grundlags-artiklar för sin vilja. Det är just denna sträfvan, detta begår, deuna atrå, som på så mångfaldiga sätt uppenbarar sig ibland oss, och som, om det skall fortfara, förr eller sednare, gör oss till ett byte för den först kommande, som förstår att till sin fördel använda denna vår oförlåtliga, pligtvidriga och oförnuftiga svaghet. I stället för att enligt pligtbudet eltersträfva allmånt bästa, bemödar man sig endast om, att, på alla möjliga sätt, bereda sin egen fördel; i stället för att räcka hvarandra handen, trampar man hvarandra under fötterna: i stället för att Regeringen och folket skulle vara ett, är Regeringen ett och folket ett annat; i stället för att rusta sig till försvar mot den lurande fienden, angriper man hvarandra inbördes: i stållet för att belöna förtjensten och redbarheten, slösar man sina ynnestbevis på okunnigheten och hycklet: och grunden, roten, upphofvet till allt detta är den råa. erassa, förhatliga solipsismen — egoismen i sin högsta praktiska fulländning. 4 För att öfrertyga sig om sanningen af detta påstående, behöfver man blott göra en liten vallfart inom (icke det gamla, ty en stor del deraf tillhör. nn den Makt. som herrskar öfver de Siberiska isöknarne. utan) det nuvarande Svithiod; eller, om man icke har rad eller slägenhet till en sådan resa, endast genom minnet för föreställningen framkalla vägra Spridda biider af de hvardagliga förhållandena derstädes, hvilka — vi våga försäkra 2 2 RR An A — — FK — — —— — — — ———