allmänna, serdeles at det citwia EmpetstilaättttiaywytR0t Pe tr ar möjligt är, må kunna påräkna financielt oberoende Embetsmän, hvilka kunna, utan saknad, heldre lemna Embetet, än tjena läror, åsigter och fordringar, stridande emot deras öfvertygelse. Te n (Stockh. n. Dagl. Alleh.) — — — ——————— Aphorismer. vi Protestanter tro oss, i vära högst upplysta tider, lefra enligt vår Religions bud. Men om nu en ny Luther uppstode? Kanhända få våra tider ännu en gång namn af de mörka. Man kan förr garantera hvad vind det blir på den och den dagen ett sekel härefter, än garantera hvad tänkesätt menniskorna då i allmänhet hysa. Vi göra nästan hvarje dag nägot, som vi icke förstå, och nästan hvarje stund på dagen något, hvars följder vi icke beräkna; färdigheten blir allt större och större. och slutligen skulle menniskan, om ej en högre Mäakt hölle så väl själarne som allt annat i jemvigt, göra allt, utan att förstå det, samt således, i egentelig mening, blifva endast ett tänkande djur. Så nära gränsar förnuftet till instincten. Allt ifrån den tiden man behagade kalla det en kunskap, att känna andras dåraktiga meningar — dem man kanhända kunde härleda fran en enda formel etter reglorna för en hel mechanisk uppfinningskonst — och började att öfverallt lata leda sig af mode, vana, anseende och intresse; allt ifrån den tiden, säger jag, har lifstiden blifvit menniskorna för kort. : : S Det gifves hundrade qvicka mot en som har hufvud5, är en sann sats, hvarvid månget tanklöst dumhiufvud tröstar sig. som dock borde besinna, att det emot hundrade personer, som hvarken hafva qvickhet eller hufvud. gifves blott en som äger qvickhet. Man kunde nästan vara frestad att påstå det få pligter här i verlden kro mera naturenlige än de, hvilka bjuda att befordra menniskoslägtets fortvarande och att bibehålla sig Fjelt; till ingen ting dragas vi genom så retande medel, som till dessa båda — och despoterne kunna glädja sig derat. Man kan tadla de fel. som finnas hos en stor man, men man bör derföre icke tadla mannen. Åro vi icke redan en gång uppståndne? Visserligen, nemligen ur ett tillstånd, i hvilket vi visste mindre om det närvarande än vi uti det närvarande vete om det tillkommande. Likasom värt förra tillstand förhöll sig till det värvarande, så förhåller sig, med få undantag, det närvarande till det tillkommande.