Vi hafva, på den senare tiden , af orsaker, som ej hår behöfva framläggas, blifvit skyldige en och annan af vära vedersakare svar på de mot oss i olika tidningar rigtade anfall. Att helt och hallet, hvad saken beträffar, med tystnad förbigå desamma, skulle måhända anses såsom ett tyst medgifvande från var sida af de påstaenden, artikel-förfsattarne i sina uppsatser sökt göra gällande, hvilket dock ingalunda är fallet. Följande beriktigande torde derpa få blifva första beviset. I N:o 250 af Sveriges Statst idning läser man, under rubriken Stiftsunderrättelser, utdrag af ett bref från tlalland, hvari författaren högeligen beskärmar sig öfver de i Tidningsbladet Göthen influtna notiser om senaste Prestmötet i Götheborgs Stift., hvilka han dels anser såsom skefvat dels såsom förrådande en ej omärkbar böjelse att stämpla Sisiftets Presterskap säsom illiberalt och egennyttigt. Med hufvudet ännu fullt af klassisikationer-, har ban der företagit sig att äfven klassificera Göthens unotiser, rörande osvannämnde prestmöte, i tvenne aldelningar: de först influtnaoch de senare införda. Det enda fel, som är att anmärka mot denna indelning , är det , att G öthen icke mer än en enda gång, nemligen i N:o 25, låtit nägra notiser, beträffande detta möte. inflyta. Om ej brefskrifvaren, genom användandet af cursiva stilar, just lagt vigt på den tidstöljd. i hvilken han antyder, att de klandervärda notiserue kommit till hans kunskap. så skulle vi hafra ansett hans indelning såsom en lapsus calami, och således förbigatt densamma: nu deremot blir den en lapsus af hel annan art, och bevisar att kReferenten, likasom insändaren i Götheborgs Dagblad, Ulan:drat af lust att klandra, men icke för sjelfra sakens skull. Vi medgifva gerna att ett par ar de uppgifters Göthen meddelade, voro mindre rätt uppfattade; men dessa misstag voro icke alls ar nagon bet.denulet, utan angingo endast formaliteter och kunde saledes aldrig vara auf nagot menligt mfiytande på hvarken den ena eller andra opinionen, Ett helt annat förhållande vore det, om vi, såäsom Reterenten behagat insipnera, rörande nagon af de vid Prestmötet förchafda hufvudiragorna, meddelat någon väsenatligt origtig uppgift — i synnerhet om denna tillkommit för alt på så sätt söka kasta skugga på Stiitets presterskap. klvarifran hrefdkrifvaren hemtat denna förmodan, Känner han naturligtvis bäst Sjelf: 0 men att icke någon anledning dertill finnes i den af Göthen meddelade och af brefskrifvaren klandrade uppsatsen, det kunna både vi och bvar och en annan, som behag let för dess tillkomst tyckes saledes rätt och slätt vara det, att brefskrifvaren , genom att för sina Embetsbröder utpeka Göthen såsom deras belackare, trodde sig vinna dem för den sjuka sak, han åtagit sig att försvara. Vi våga dock hoppas motsatsen. Att brefskrifvaren varit en Hallånning, som nu vill rättfärdiga sig och de med honom lika sinnade för deras mindre Hiberalatt förhållande vid ifragavarande prestmöte, synes tydligen, och man ursäktar honom gerna derföre , endast han icke gör det på sanningens bekostnad, -Eller kan Refereuten neka, att missnöjet med den så kallade Halländska divisionens vidhångsenhet vid gamla former temligen allmänt yttrade sig vid det härstådes sednast hållna prestm5te? Kan han neka, att Halländska presterskapet i allmänhet just utmärkt sig för deras envisa och hårdnackade motstånd mot flere vid svnoda!mötena föreslagne nyttiga reformer? H vilket förslag kunde t.ex. vara billigare och åudamalsenligareän det. som vid 1831 ärs prestmöte bragtes å banc. rörande de så kallade läus-divisionernes försvinnande? Hvem inser ej att det bör vara vida lättare att erhålla skickliga representanter, da riksdagsmannavalen äro utsträckte till hela Stiftet, än då de äro bundne inom vissa afdelniugar af detsamma. Det enda man mot en sådan princip kunde mafra anledning att invända, vore det, att Stiftets Styresman derigenom möjligtvis skulle kunna förskaffa sig inflytande på valen; men en sådan förmodan vore ju rent af en förolämpning mot hans hederskänsla och dessutom rakt stridande mot 17 8 Riksdagsordningen: den kan således icke annat än förfalla. Afseendet på en sådan möjlighet har väl icke heller varit det, som bevekt Halländska divisionen att vägra sitt bifall till propo-itionens antagande, utan denna vägran bör sökas i deras kärlek till Stiftets styckning i 3 divisioner . hvaraf nästan, så till sögandes, lika så manga presterskap uppkommit. Hvad nu sjelfva tvistefrågan beträffar, så medgifver ju Referenten, att, då dess förra del, nemligen den om riksdagstuanna-arfLodetsgutgaende efter en förändrad och billigare norm, icke, förmedelst Halländska ar genomläsa densamma, iniyga. Enda skä— I ) I