En Anekdot om Leopold . Leopold var en gång på Theatern. då en af Kolzehues reguskärmspjeser. Menniskohat och Anger, uppfördes. Känd såsom god skald och sträng kritiker, ådrog han sig under föreställningen flere af de Närvarandes uppmärksamhet derigenom, att han stundom på det häftigaste klandrade pjesen, då han likväl, vid flere scener i densamma, smälte i tårar. Men min. Gud — sade man till honom hvilken motsägelse är ni icke: så bitter i ert klander och dock så rörd. Om förlåtelse, svarade Leopold, jag är visst icke någon motsägelse fördenskull; klandret gäller det hela. min rörelse deremot endast vissa partier. Flere af dem äro ganska goda; men det hela är icke godt. ) Öfranstäende Anckdot, hvilken torde vara de fleste af den afsomnade Skaldens na lefvande landsmän obekant, hafva vi hemtat ur en berömd Tysk författares, Seumes, dagbok, kallad: Mein Sommer 1805. Seume är bland oss allt för litet känd. Han var en ifrig republikan , bvilket äfven röjer sig på flere ställen i hans skrifter. Flere af de i denna tidning införde sentenser eller så kallade Apokrypher hafva flutit ur hans penna. De äro i allmänhet mycket sammanträngde och högst bittra. Bitterheten sökte deras öfversättare merendels att mildra; stundom tillät han sig äfven, att, genom en närmare ntveckling af deras grundidee, göra dem mera åskadliga och lättfattliga. Likväl undgingo de icke att blifva föremål för en i hög grad obillig kritik. Motivet dertill torde dock mera böra sökas i den med densamma åsyftade personligheten, än i kritikerns öfvertygelse om nägon skadlighet eller felaktighet i uppställningen af sjelfva gnomerne. hvilka alla, på sätt sjelfva deras öfverskrilt tillkännagifver, icke göra något anspråk på ofelbarhet, eller äro ämaade till reglor för några andra, än dem, som första deras innehall och den deri förvarade andemeningen. W—t———k -Q.Qe::e::e9.t4 PEKINGS.