de voro endast tappre partigångare, utan hufvud eller insigter för ett högre, befäl: men Lagercrona, Carls högra hand, var äpnu oskickligare än desse. Intet större bevis finnes, att Carl ej hade förstånd att bedöma det högre i I krigsoch statskonst. Endast denna åsigt af saken ådagalägger, att K. Cari den tolfte hvarken sjelf ägde hjeltestorhet ej heller kunde bedömma den hos andra ; utan endast förstå dessa underordnade egenskaper, som tillhörde Honom sjelf. Carls Krigs-Historia har således det ovanliga, att store Fålt-Herrar afgingo utan att andra trädde i stället. Trettioåra Tyska, sjuarakriget, och Franska Revolutions-kriget visa ett annat förhållande. Beträffande Carls och Napoleons planer att eröfra Ryssland har man anledning till följande förmodan, i afseende på deras olika sätt att begagna segren. N Carl skulle hafva afsatt Czar Petter, liksom Han afsatte K. August,, men Napoleon hade bibehållit Alexander, liksom Han bibehöll Kejsaren af Osterrike och Konungen af Preussen, på thronen, men Han skulle hafva betingat sig fördelaktiga fredsvilkor. Om Carl hade segrat, skulle Han hafva förstört Petersburg ; men utan tvifvel hade Han handlat klokare, om Han. hvad lätI teligen kuunat ske, hindrat och förekommit dess anläggning. Men Napoleon var såker för sin rygg, innan Han drog mot Ryssland: ingen fara hotade Honom hvarken i Fohlen eller Tyskland; men Han hastade tillbaka, för att qväfva en revolution i Paris, som förekoms genom Hans hastiga återresa. Carl hade ingenting att frukta i Stockholm ; men allt allenast af sig sjelf, sitt inskränkta obildade förstånd, och af en karakter, som, i få ord sagdt. hvarken gaf eller tog reson. Förundrom oss öfver Kung Carl den tolfte, men beundrom Honom icke! Beundrom hellre Hans stöfvel. som företrädde Hans ställe och kanske bättre ån Han! il En ny fråga uppstår, huruvida det i sig sjelf hade lönt mödan, för Carl, att eröfra Ryssland, endast för att afsätta en stor man. och för Napoleon, endast för att få en fred, som Han kunnat erhålla i Paris, hur Han än velat föreskrifva den. Om än både Carl och Napoleon kunnat eröfra Ryssland. så hade ändock ingendera kunnat behålla det; aldra minst Napoleon, mellan hvars eget Kejsaredöme och det Ryska låg hela Tyskland och Pohlen. Man har alltså rätt till den slutsats, att Ryska fälttåget endast förestafvades af Napoleons fåfänga, att vilja undertekna en fredstraktat i Rysslands Hufvudstad, liksom i Österrikes och Preussens. Ty annat ändamål kunde ej vinnas, efter Napoleons krigsplan, äfven om företaget fullkomligt lyckats. I nästa artikel våge vi ett försök att förklara, hur Carls och Napoleons krig mot earn bordt företagas, för att lyckas, samt uppfylla ett Europeiskt änamål.