xotes dumdristighet, synes Fredrik icke besinna, att K. Carl såsom yngling segrade genom sina Fält-Herrar, men att när Han blef äldre, hade Han sina gamla Hjeltar icke mer att tillgå, och ville dessutom kommendera sjelf, då hela krigsplanen bestod uti att blunda och gå på K. Fredrik nämner, att K. Carl genom en konstig rök, som stod fienden på andra sidan floden i ansigtet, lyckades att dölja sina rörelser, så att Han redan hunnit öfver floden, innan fienden visste derom: detta kallar Fredrik en Hannibalisk krigslist. Men det var just denna krigslist Stenbock uppfann ; det var just detta råd han gaf; och hvilket bestod i det enkla medlet, att itända våt halm, för att förvilla fienden ; ty Stenbock var alltid full af stratagemer i fält, liksom af snillrika infall i sällskapslifvet. K. Carl kallade ock Stenbock i sina högst illa stafvade bref Måns Lurifax, och stundom Pani-Lurifacus, med afseende på Stenbocks outtömliga uppfinningsgåfva. Också var Magnus Stenbock verkligen Sveriges Hannibal: i sanning ingenting mindre. Genom denna genialiska förmåga att alltid uppfinna nya stratagemer vann Han Segren vid Helsingborg och Gadebusch; och var i Hollstein nära att taga Czar Petter till fånga: såsom man läser i Lönboms Historia. De, som vilja försvara Carls Hjeltestorhet, åberopa den utmärkta krigskonst, med hvilken Han instängde Czar Petter vid Frathströmmen; hår. säga de, hade Han hvarken Rhensköld, Stenbock eller Lewenhaupt; utan uppgjorde Han planen sjelf. Ins. har förundrat sig öfver. att personer vilja dömma om K. Carls militäriska skicklighet, hvilka ej läst annat om Carl än Christian Wåhlins Svenska Historia, eller till det högsta Silfverstolpes och Magni Bruzelii. I lika måtto lära vål ock Herrar Militärer förundra sig, att mån, som ej tillhöra deras stånd, våga dömma derom; och deri kunna de hafva rätt, så vida de, som dömma, icke hafva större beläsenhet i Krigshistorien, än de sjelfve. Men i afseende på affären vid Pruth förhöll det sig så, att Storvisiren icke hade uppgjort krigsplanen; Sultanen ännu mindre; K. Carl lika litet; utan General Lagerberg var den sannskyldige Fåltherren. Af Nordbergs Historia får man veta, att -K. Carl låg i sitt högqvarter flera mil från Turkiska armeen, att Lagerberg skickade tre Ubnd till K. Carl, med underrättelse om tillståndet; och med uppmaning att Konungen täcktes personligen vara tillstädes, emedan nu vore tiden inne, att hämnas nederlaget vid Pultava: men förgåfves. Ty Konungen, heter det, alltid och allestädes mån on sin höghet, förklarade, att det ej tillhörde Konungen besöka Storvisiren, förrän denne först uppvaktat Konungen i sitt Högqvarter. Det halp ej en gång, när General Lagerberg skickade det sista budet med underrättelse, att, om Konungen ej kom inom toff timmar, vore freden assluten. Men Carl kom ändock icke; utan afbidade uppraktningen i all trygghet och jjelstillit. Men när då Konungen erhöll underrättelsen, att fred var sluten, Czar Petters armåe försedd med proviant, och från sin äfventyrliga position befriad, då kom K. Carl ridande i fullt sporrstreck, liksom sprutan efter vådeldens slut, steg af vid Storvisirens tält, kastade sig på divanen med stöflor och sporrar opp vid Mahomets fana, och sade de orden: detta skall kosta ert hufvud. Detär sant, Carl höll ord; men bättre hade Han gjort, om Han tillåtit Lagerberg hålla ord med hämden öfver Pultava-nederlag. Dessa Historiska verksaker må vara tillräckliga för att bedåmma K. Carls Hjeltestorhet, och för att draga en slutsats, antingen olyckan vållat K. Carls fall, eller K. Carl sjelf vållat sin olycka. 1 mer än 30 år har Ins. förstått. att K. Carl var af naturen allenast ämnad till en tapper Corporal, eller Cornett, således en eller två grader för mer än Voltaire ansåg honom vara. Vi vilja då fortgå till jemförelsen mellan K. Carls plan och Napoleons att eröfra Ryssland, (Forts.) — sV