Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1836, sida 2

(Insändt, från Skåne.) Carl den tolfte, och en jemförelse mellan denne Konungs och Napoleons plan att eröfra Ryssland. Utan trifrel har ingen Häfdateknare, framställt Carl den tolftes krigshistoria i sådant ljus, som Tit. Lundblad, Ty antingen har Carl blifvit för mycket upphöjd, sasom i Adlerfelts och Nordbergs Historier, samt alla våra Svenska Historiska Läroböcker, af hvilka vi från barndomen hämtat den falska inbillningen, att beundra Carl den tolfte, såsom Sverges störste Fljelte; eller ock har han blifvit för mycket nedsatt och förlöjligad, såsom af Voltaire, som yttrat, att Carl skulle endast varit den tappraste soldat i Alexanders armee, och af Fredrik den store, som i en utgifven skrift om Kung Carl kalI I lar honom Nordens Don Quirote. Men den siste K. Carls Häfdetecknare har upplyst Svenska Nationen om rätta förhållandet : och ehuru han aldrig dömmer förklenligt om Carl den tolfte, drager dock hvar eftertänksam Läsare den säkra slutsats, att Kung Carl var ej blott ingen statsman, utan icke ens en stor Fältherre: man förnimmer tydligen, att Carl genom sina orimliga misstag vållat Sverges förnedring för evärdelig tid; och det är således tid, att icke mer beundra en Krigare-Konung, som genom fel både i förstånd och karakter uppoffrat Riket. Hans lycka var stor; men Han begagnade den till sitt och Rikets förderf. Om derföre Lundblads Historia blir allmänt läst, skall man om Tio år aldrig mer höra K. Carl den tolfte omtalas med den beundran, som i mer än ett sekel utgjort Hans äreminne: ty hela Nationen har i mer äån ett sekel blifvit förd bakom ljuset af oriktiga omdömen, som blifvit tillråttaviste af Lundblads skarpsinnighet och forskningsanda. Man skall icke mer omtala segren vid Narva, såsom den adertonårige Konungens verk; man skall endast nämna, att K. Carl i slaget förlorat sin ena stövel; och det var troligen maken han frän Bender skickade att i Hans ställe presidera i Rådet; hvilket var verkligen den sannaste bekännelse K. Carl gjort i all sin tid. Ty om han hade skickat sin nattmössa. skulle Han ej med den kunnat antyda sin vana att stampa i golfvet och befalla tystnad. Utan man skall förstå, att Rhensköld, Stenbock och Lewenhaupt jemte nägre andre tappre Befälhafvare vore de, som afgjorde segren i Konungens namn. Man har blifvit öfvertygad, att den i krigshistorien märkvärdiga dag. da Svenska armåen gick öfver Dina, och som uppgifves framställa det mest strategiska företag i hela Carl XII:tes sältlif, upphöjde egentligen den gamle Fältm. Gr. Er. Dahlbergs krigsära; ty Han var, såsom Förf. säger, hufvudsjälen i företaget; det var, heter det, den sista förrättning af Gr. Dahlbergs för fäderneslandet verksamma och ärofulla lefnad, och han satte derigenom liksom kronan på sina öfriga bragder. Förf. nämner äfven i allmänna ordalag, att Magnus Stenbocks råd blefvo på denna dag af var! icke föraktade : men Förf. nämner icke hvari dessa råd bestodo; man får endast af en not veta, att Stenbock skrifvit till sin Grefvinna, att Han väl ej ville berömma sina gerningar; men att ssan dock ville säga Henne, att Konungen följt hans tanka vid ifrågavarande företag. Denna uppgift år tagen af Lönboms Maguns Stenbocks lefverne:; utan att ej heller Lönbom uppgifver beskaffenheten af de rad Stenbock gaf. Då K. Fredrik yttrar i sin skrift sin förundran öfrer, att K. Carls första Hjeltebragder utmärkte en fulländad Fält-FHerre; men de sednare en Don Qui