Läsaren torde utan tvifvel erinra sig en för kort tid sedan i G ötheborgs nyare Handels och Sjöfarts Tidning införd artikel, : rörande tvenne af Konungens Befallningshafvande i Halland utfärdade Kungörelser, i hvilka stadgas, att Allmogens i detta län söner och drängar vid utsatt vite icke, utan Landshöfdinge-Embetets pass, tillatas utvandra till Skåne på tröskarbete. A denna artikel hafva vi nu erhållit det svar, som hår nedan ordagrant skall meddelas. Insändaren torde likväl gunstbenäget ursäkta att vi till detta hans beriktigande foga de anmärkningar, hvilka i Insändaren, på samma gång han antydt, att Red., hvad den förra insända artikeln beträffar, handlat partiskt; sjelf framkallat. Beriktigandet lyder som följer: i Uti N:o 1 af Götheborgs nyare Handels och Sjöfarts Tidning för den 24 September detta år, förekommer en Artikel, hvari under låtsadt (7) Nit för Allmogens väl och bästa, Konungens Befallningshafrande i Hallands Län angripes för dess den 16 1) sistl. Julii utfärdade Kungörelse, hvarigenom Allmogens Söner och Drängar som ämnade afgå till Skåne på Trösk-Arbete, erindras om skylldigheten att uttaga Pass till undgaende af det i Konungens Befallningshafvandes Kunngörelse den 16 Julii 1829 för slik underlåtenhet stadgade vite af Tre R:dr 16 s., hvilken Artikel med särdeles beredvillighet synes af Redactionen för bladet ha blifvit omfattad 2). För att tillrättavisa Insändaren af berörde Artikel samt ådagalägga hans misstag och ofog bör upplysas: Att Allmogen i Halland aldrig sasom den i Dalarne, ägt rättighet att på Prästbevis begifra sig utom Länet på Arbete : hvilket styrkes af Kongl. Majest:s Nådiga Bref den 26 Julii och den 26 September 1793, hvarmedelst i anledning af särskild gjord Underdånig anhällan att Allmogen i Halland vid wandring utom Länet förs att söka Arbetsförtjenst måtte slippa att uttaga Pass och i stället få förse sig med Prästbevis, Kongl. Majes:i i Nåder förklarat det Kongl. Majes:t funnit sådan frihet för Allmogen med nödig Ordning och tillsyn ieke kunna förenas 3), utan att det härutinnan vid författningarne bör förblifva. l Att Kongl. Majes:ts Nädiga Kunngörelse den 18 Maji 1824 angående hvad vid utfärdandet af Pass ät Lösdrifrare samt Gifte Personer som tillhöra de Arbetande Classerne och icke äre bofaste iakttagas bör, hvilken uti den af Insändaren anförde 6 8. stadgar: Att med förpassning för dem af Allmogen som efter gammal plågsed nödgas söka sin utkomst med utvandring till Arbetes förrättande i Aflägsnare Orter förhålles som förr, så att Prästbevis för dem äro tillräcklige, således icke afser Hallands Län, enär ett sådant förhållande der förut ej ägt rum 4); Att Allmogens Söner — A — I) Detta är antingen en felaktig uppgift eller en miss-skrifning; Kungörelsen är daterad den 26 sistl. Julii. 2) Red. för bladet har icke omfattat den ifrågavarande artikeln med större beredvillighet, än den skulle hafva gjort med hvarje annan, som grundat sig på facta — en egenskap. utan hvilken den aldrig fatt en plats i dess tidning. Redaktionen har en gäng för alla gjort det till sin hufvudprincip, att alltid. så vidt i dess inskränkta förmåga står, utan afseende till personen, utan fruktan för det ena partiets till hotelser öfrergåemnde missnöje och det andra partiets till smädelser öfvergående knot, föra Sanningens och Råttvisans talan. Det stande sedan hvar och en fritt att kalla detta nit lätsadt eller ej. 3) Det af Insändaren åberopade Kongl. brefvet är, som man ser, icke mindre än 43 år gammalt, då deremot den Kongl. Förordning, på hvilken vi stödja vårt försvar, utfärdades för endast 12 är sedan. Då nu det förra är rakt stridande mot de åsigter, som innehållas i den sednare, så bör vål denne, såsom af ett längt yngre datum och utfärdad under den nu regerande Konungen, anses vara den norm, efter hvars föreskrifter man, i slikt collisionsfall, måste rätta Sig. Handlar man annorledes. så anser man det Kongl. brefvet af 1793 åndamalsenligare, än den Kongl. Kungörelsen af 1824. och man tillkännagifver da. ehuru indirckte, att den sednare är felaktig. d. v. s. att den frihet, som deri förunnas Allmogen icke kan förenas med nödig ordning och tillsyn. 4) Det förefaller oss nästan obegripligt , huru Insändaren kunnat komma till en så högst origtig slutledning. Den af Insändaren sjelf citerade paragraphen af den ifrågavarande Kongl. förordningen gör ju rent af, till Allmogens fördel, ett undantag från den allmänna regeln, och dock påstår Insändaren, att Allmogen i Halland icke bör få räkna sig densamma till godo!! Står det väl i Insändarens makt att uppkasta något enda gätigt skäl, hvarföre just denna allmoge skulle fortfarande draga en tunga, från nvilken Regentens mildhet befriat allmogen i de andra af Rikets provinser, der behofvet gjort det till en sedvänja att på aflägsnare orter söka den arbetsförtjenst, som den icke kan erhålla hemma? Om den höge lagstiftaren, i detta fall, funnit för godt att icke utsträcka den i sin oftanämnde förordning beviljade förmon till Halländska allmogen, så bade, utan tvifvel, detta blifvit uttryckeligen tillkän