— —————— Slatistisk-politisk öfrersigt af den närvarande ställningen i Spanien. Befolkningen i Spanien utgjordes år 1803 af 10,351,000 invånare och hade år 1826 vext till 13,953,000. Antar man att den sedermera ökat sig i samma förhållande, så måste den för närvarande stiga till något öfrer 15 millioner. Deraf bo en femtedel i städer och byar, de öfriga 4 femtedelarne spridda kring landet. Förbållandet mellan den spridda och den sammanboende befolkningen är för öfrigt högst olika inom de särkskilda provinserne; i de södra är den sednae öfvervägande, men i de Norra, i Asturien t. ex. utgör den blott en nittondedel och i gamla Castilien en femtondedel af den spridda. Deraf den olika anda. som under de politiska kriser, bvilka Spanien undergått, röjt sig i dess norra och södra del. Inom den förra hatva städerne a drig kunnat öfva något verkligt och varaktigt inflytande och landsbygdens spridda befolkning, mindre framskriden i hyfsning och omfattande andra intressen, har ofta verkat i en alldeles motsatt riktning mot de mera odlade och frisinnade stadsboerne. Detta statistiska förhållande innebär förklaringen på de politiska tilldragelser som de sednare åren timat i detta land. stadsboernes örerrägande inflytelse beredde 1812 års konstitution, landtmännens lättade Fransyska invasionen 1823 och återinförde absolutismen. En blick på Spanska folkets klassificering efter olika samhällsförhallanden lemnar likaledes en mångd upplysande resultater. År 1826 räknade man bland omkring 14 millioner menniskor, som då utgjorde Spaniens befolkning, 186.498 individer tillhörande presterskapet, eller 1 bland 91, hvilket emedlertid var en märkbar minskning i det förhållande, som egde rum 1803, då hvar 50:de Spanior tillhörde detta stånd. År 1809 skattades presterskapets rikedomar till ej mindre än tre milliarder eller en fjerdedel af Spaniens. hela egendomsvärde. Om ock dessa sedermera nägot mnskats, återstår dock tillräckligt för att, i förening med detta stånds nyss anmärkta talrikhet, gifva det fortfarande ett betydligt inflytande särdeles på landsbygdens befolkning. Man må derföre ej undra att så många af detsamma med sägnad omfattat 1812 års konstitutions valsystem, ty man kan med all sannolikhet beräkna att det hufvudsakligen blir Kyrkoherdame, som komma att bestämma de första valen inom sockuarne på landsbygden. Adeln, alla dess mångfalldiga olika grader inberåknade, utgjorde är 1803 ett antal at 1,440,600 individer eller en sjundedel af den dåvarande folknummern; men detta förhållande har sedermera år ifrån år aftagit; så att år 1834 det fallit till I bland 34, som likväl i alla fall är ganska betydligt. Härvid bör dock anmärkas, att den betitlade Adeln. motsvarande hvad man i andra länder egentligen skulle gifva detta namn, i Spanien ej är serdeles talrik. Man räknar der ej öfver 1000 Hertigar, Marquiser, Grefvar och Baroner. Hidalgos deremot, som utgöra hela den öfriga delen af Spanska Adeln, tillhöra, utom till namnet, i alla sina förhållanden borgarklassen och äro koncentrerade i vissa provinser; i Biscaya t. ex. är hvarannan person en Hidalgo. Feodalvåldet är i Spanien längesedan för bi. Största delen af de privilegier, som varit med de adliga godsen förenade , hafva under de sista 30 åren blifvit afskaffade och återstoden förvandlad i jordräntor, hvilka äsven till det mesta försvunnit under de sednare hvälfningarne. Man inser således hvadan det kommer att en mängd medlemmar af de äldsta och rikaste Spanska familjer ända från början af gsnanska revolutionen visat sis nitiske förfäktare af liberalismens sak. — ö i J