ställningen icke ens af denna allmånna beskaffenhet; Innu mindre af den särskilta . som erfordras för att på honom kunna tillämpa 12 mom. 3 8 Tfo.: hvaraf följer att Åklagarens påstående helt och bållet förfaller. Men om man äfven antoge, att den ifrågavarande framställningen vore vrängd, så vore det ju endast sin egen förmodan, d. v. s. sin egen sak, som artikeltörfattaren hade vrängt (ett förfarande, hvaraf blott han och ingen annan hade någon skada) och till en dylik förvrängning kunde på intet sätt. 12 mom. af 3 8. Tryckfrihetsförordningen lämpas; ty detta omtalar yrångda framställningar, till Allmänhetens förvillande och förledande. Att den emedlertid icke ens på sådant sätt varit vrängd, utan att författarens förmodan grundat sig dels på facta, dels på icke osannolika, från sjelfva Allmänheten hemtade berättelser, kan lätteligen inses af hvar och en, som aldrig så litet egnat sin uppmärksamhet åt händelsernas gång och således, bland annat. erinrar sig Svenska Ambassadörens i Paris omväg till S:t Petersburg för att bevista aftåckandet af Alexandermonumentet; Ryska chronometerexpeditionen i våra farvatten; Ryska officerares besigtning af råra fästningsverk och förråder; Furst Menzikoffs vistande i Sveriges hufvudstad och den både tempestiva och intempestiva vördnad honom derstädes bevisades; ryktet om Ryska Regeringens ucte, rörande den beryktade skeppshandeln. hvilken, såsom en gammal, numera afliden vän en gång, med rätt, eller orätt. yttrade: satte en sådan rostfläck på den gamla riksskölden, att den endast kan skylas genom inristandet af en ny Narvaseger: uppkallandet af en Svensk Prins efter den Regent, på hvars Varde!Alexandercitadellet, lik en volkan, som hvarje ögonblick hotar utbryta. reste sig öfver det olycktiga Warschau — mera dylikt att förtiga. Hvar och en. som vill iuse det rätta, kan, af hvad nu sednast blifvit framN ställdt, tydligen skönja, det artikelförfattaren icke saknade skäl till den förmodan, som den aklagade punkten innehåller. Att den icke är stridande mot det äberopade lagrummet, är redan tillräckligen ådagalagdt; hvilket var det FJERDE, som skulle bevisas. Tredje punkten i ve lyder sålunda: Det kunde man med skäl säga vore att vilja förvandla mjölk i blod, blod i ättika, ättika i galla och förgifta gallan. Denna punkt är en så påtaglig och från allt till Allmänhetens förvillande och förledande skiljd metafor, att det nästan förvånar mig att det oftanämnde lagrummet kannat å densamma tillämpas. Visserligen medgifver jag, att den icke skulle kunna uthärda en kemisk kritik; men på någon sådan lär väl ej heller författaren vid dess nedskrifvande hafva tänkt. Vore det emedlertid möjligt, att. på något sätt, erhålla ett dylikt preparat, så hade väl redan Indragningsmakten, som så länge laborerat med dess frambringande, bort lyckas i sina trågna bemödanden. Till hvad ändamqål det kunde begagnas, kan jag naturligtvis icke säga; men tilläfventyrs kunde deraf tillredas ett annat aqua Tofana att förgifva — Tryckfriheten med, så vida nemligen icke Indragningsmakten blefve lurad på confektent och tvingad att sjelf förtära detsamma. För att emedlertid öfvertyga Äklagaren. att den ifrågavarande punkten icke allenast icke är lögnaktig och vrängd, utan tvertom fullkomligt enlig med sanningen och rätta förhållandet, vill jag nu, till Aklagarens tjenst, på vanlig Svenska tolka det metaforiska talesätt, hvaraf densamma bestär. hvilket då får angefär följande ordalydelse: DET VORE ATT RENT AF BEGÅRA EN OMÖLIGHET (nemligen den att Svenskur skulle bevisa Ryssland, och allt hvad dertill kan hänföras, en oinskränkt vördnad) och att detta år en sanning. derpå kan Åklagaren när som helst erhålla de mest evidenta och ojäfaktiga vittnesbörd. Då det nu icke kan bestridas, att nyss anförde tolkning af den oftanämnde metaforn eller omskrifningen troget återger metaforens mening, och denna tolkning uttalar en obestridlig sanning, så mäste äfven sjelfva metaforn eller omskrifningen, hvarifrån den är hemtad, innehålla denna sanning; men nu år metaforn eller omskrifningen detsamma som den åhlagade punkten, ty den utgöres uteslutande af metaforn eller omskrifuingen; alltså mäste äfven den åklagade punkten innehälla denna sanning. Nu är den nppgist, hvars innehåll är sanning, sann; innehållet af metaforns eller omskrifningens uppgift är bevisad innebålla sanning, ergo år äfven den sann; det är äfven ådagalagdt att metaforn eller omskrifningen och den åklagade punkten är ett och detsamma; alltså är äfven den åklagade punkten sann; men en sann uppgift är just motsatsen af en lögnaktig ; nu är det hevisadt att den åklagade punkten är sann; alltså är den ätven motsatsen af lögnaktig ; till följe hvaraf 12 mom. af 3 8s Tryekfrihetsförordningen icke derå kan tillämpas — hvilket var det FEMTE sow skulle bevisas. Föjerde punkter . lyder som följer : ?Svensk vördnad för Ryska Tschakoer?! Åh-ja; men af — nattmössor. ÅÄÅtven detta är en metafor som uttrycker samma omöjlighet, som innehölls i den förra, af hvilken jag hade åran uppvakta med en tolkning. F denne ligger endast. efter min tanke, något mera bitterhet, ehnru åklagaren mahända sinner den andra. såsom inuehållande ättika och förgiftad galla. bitter nog. Jag vill emedlertid något närmare förklara detta yttrande. Den förre metaforen tolkade jag sålunda: Det vore rent af att begära en omöjlighet , och på samma sätt skulle denne kunna tolkas; men med bibegrepp af, att det dock kunde finnas en och annan Svensk — nattmössa, som bure respekt för den Ryska — Tsehakoen. Beviset blifver nästan detsamma: hvarföre jag anser för öfverffödigt att vidare upptaga tiden med dess anförande. För lika öfverflödig anser jag äfven någon närmare undersökning vara. hururida något Ryskt Fschakooch Svenskt Nattmöss-parti existerar, Jag öfvergår således utan vidare omsvep till Femte punkten, som är af följande innehåll: Emedlertid erinrar denne vink om den bekanta 1 — — ee oo — — — . Ms ÅA åh .