Som srpjuderatt vara rättvis — icke en gäng det, som 1812 års Stånder in rymde åt intrigen och godtycket. 2 Jag öfvrergzär nu till besvarandet af den andra, här ofvan citerade åklagelsepunkten, och upprepar att deri icke finnes något som kan förvilla elle förleda Allmänheten. År det brottsligt att såga det 1809 och 1832 äro utav tvifvel märkvärdiga årtal, så bevisa mig att detta uttryck innehåller en lögn eller en förvrängning ! Var ej 1809 märkvärdigt? Kasta en enda hlick på de dårarande Svenska kartorna! Fråga de tappre Finnarne och den dethroniserade Konungafamiljen ! Genomgå annalerne för detta ar, och såg mig sedan om min uppgift varit lögnaktig! Var ej 1832 märkvärdigt ? Var det ej da det magra Götha Lejontt härstädes spelade sin tragikomiska rol, och var det cj då den märkvärdiga skriften 1809 och 1832 till mångens stora förargelse sag dagsljuset? Lät för öfrigt tankar och minne ila utom Skandinavien t. ex. till Polen, England och Pyreneiska halfön, och såg mig sedan om jag Sagt något, som jag ej. mäktar försvara? Ivari består då mitt brott? Manne deri, att man i prospekten suppositionsvis antagit det jag möjligtvis kunde komma, att, för min enshildta del, anse det årtal, da jag återfår min rättighet att utgifva en egen Tidning, märkvärdigare än 1809 och 1832? Eller är det örden: icke försutna utan förtryckta, hvilka man anser vara af den beskaftenhet, att Allmänheten derigenom kan blifva förvillad och förledd ? Det är åtminstone att tro Svenska Allmänheten om att vara bra enfaldig. Försuten är ju icke min rättighet att få utgifva en egen tidning; ty någon fatalietid, inom hvilken man skall inkomma med ansökan att få bibehalla den, finnes icke och kan ej finnas: ty 86 3 Regeringsformen stadgar alt med Tryckfrihet förstås hvarje Svensk Mans rättighet, att, utan några af den offentliga Makten i förväg lagda hinder, ulgikva skrifter. Den kan således icke fursittas; men att den kan förtryckas, derpå har så väl jag. som två eller tre andra Svenske medborgare, de mest ögonskenliga bevis; ty derigenom, att vi i våra tidningar rakat trycka på ett sätt, som adragit oss Vederbörandes fortfarande missliag, hafva vi förtryckt d. v. s. tryckt bort vår rättighet att trycha egen tidning, Att detta skrifsätt icke är stridande mot Svenska språkbruket, kunde med en mängd exempel bestyrkas; men jag inskränker mig till ett eller två: Förspela sina penningar och förslösa sina penningar, äro talesätt, som ganska ofta förekomma i det allinänna lifvet, och begge uttrycka att handlingen är förenad med förlust. Er hat sein Geld verdruckt:t säger man i Tyska staterne om en förlåggare, som förlorat sina penningar på bokhandels-speculationer. En stor del Svenska ord äro dels beslägtade med, dels direkte lånade från Tyska språket ; något ovanligt eller origtigt ligger således icke deri, att man analogt med det Tyska verbet verdruckent bildar det Svenska förtrycka. hvilket äfven, på samma sätt som de ofvan anförda tvenne Svenska verberne, uttrycka att handlingen är förenad med förlust. Jag kan således äfven i Svenskan säga om en sådan förläggare: han har förtryckt sina penningar. och i analogi dermed: han har förtryckt sin rättighet att utgifva egen tidning. Vill man åter gå till den reciproka bemärkelsen af ett sådant verbum, så erbjuda sig ännu flere analogier, än i den aktiva och deraf följande passiva formen, Såsom t. ex.: förlöpa sig, förspela sig, förråkna sig, sörspringa sig, förbygga sig, Åc. Åc., hvilka alla tillkännagifva. att handlinen år förenad med nagon obehaglig slutomständighet, som man icke vid dess början beräknat, och samma förhållande blir det ju äfven, då man analogt med de anförde verberne bildar verbet förtrucka sig. — Något, som åsyftar Allmånhetens förvillande och förledande, kan således icke från ett sådant skrifeller talesätt härledas, och lika litet lår detta blifva händelsen med nttrycket: Pi denna Kungens tid, hvilket hvar och en känner vara ett gammait talesått eller ordspräk, hvarmed man beteknar något, som afser en större utsträckning i tiden, d. v. s. häntyder på ett Något, som först efter en längre tids förlopp inträffar. Att ingå i någon historisk undersökning, huru detta talesätt först uppkommit, ligger icke i planen för mitt försvar: det år nog att hafva visat, det icke något, som kan förvilla eller förleda Allmänheten, ligger till grund för dess, af mig i den åklagade punkten gjorda, bruk. Jag har nu afgifvit min förklaring öfver de af åklagaren, såsom uppenbart stridande mot 12 mom. af 3 5 Tryckfrihetsföroruningen anmärkt. punkter, och det, som jag förmodar, tydligt nog för att kunna inse det orätta i tillämpningen af merbemålte lagrum. Väl har åklagaren, H:r Advokatsiskal Greiffe, dessutom mot mig yrkat ansvar efter Samma lagrum för en i ofvannämnde prospekt upptagen artikel med öfverskrift: Resierioner, föranledlle af Indragningsmaktens mot den periodiska pressen sednast vidtagna åtgärder; men emedan åklagaren hvarken bestämdt anmärkt de punkter i densamma, hvilka han finner vara stridande mot det åberopade lagrummet, ännu mindre bevisat deras grundlagsstridighet; så undandrager jag mig allt vidare svaroI mål, rörande den ifrågasatte artikeln, tills jag erhållit del af aklagarens anmärkningar och bevisningsgrunder för dess stridande mot lag. Det skall blifva verkligen intressant att se, huru det för åklagaren kan lyckas att bevisa, det historien är en bedragerska, med hvars lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar-man förvillar och förleder Allmänheten. Lika intressant skall det blifra att se, hvad brottsligt det kan ligga uti en till Svenska medborgare ställd nppmaning. att hos sina barn inplanta denna höga, försakande kosterlandskärlek, som i farans stund bildar det säkraste bålverk mot Våldet och Förtrycket. Att endast draga till strids mot metaforer, bilder och liknelser: vore en lönlös möda, ehuru det kunde vara roligt nog att komma i erfarenhet af huru så väl de i artikeln omtalade Svenska nattmössorne som de åfven derstådes omnämnde Ryska Tschakoerne se ut på råtsidan, alldenstund de nu, enligt åklagarens påstående , äro orängde. Jag inser nag att allt det der blir högst svårt att bevisa; men jag förmodade också aldrig, att man någonsin ville försöka demonstrera in absurdum. Jag anhåller emedlertid hos Vällofl. RådhusRätten att i sinom tid få inkemma med de förklaringar. upplysningar. vederlåggningar och beriktiganden, åklagarens tillgöranden nn eller fram deles kunng EA O ra