Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1836, sida 2

Aa på några af våra TidningarDET FEMTE AFTONBLADET för d. 29 Juli innehöll, bland annat, äfven en artikel med öfverskrift: Hvari består Rorrmännens förmenta otacksamhet ? hvilken. enligt vår tanka. var den båsta, sem, sedan sista Storthingets upplösning, blifvit i detta ämne författad. Utrymmet medgifver oss omöjligen att i sin helhet reproducera densamme, och att stympa, eller, som man annars behagar kalla ett dylikt förfarande, sammandraga densamme, vore att begå en oredSats. Vi inskränka oss derföre till att göra dem-af våra läsare, hvilka . ) möjligtvis ieke läst densamme, uppmärksamme på dess värde. Att den verkligen eger ett sådant, och det ej underordnadt, äro vi öfvertygade om, att så väl Svenska Minerva, som G ötleborgs Dagblad, lighet mot författaren, Som meddelat oss denna lilla. men belgjutna uppI förhållande. om ock blott i tysthet, skola erkänna. Hvad Dagligt Allehanda beträffar, anse vi det vara för redligt sinnadt att ej öppet tillstå detta TIDNING FÖR SVENSKA BONDEN innehåller äfven, i sitt sednaste nummer, en liten uppsats, rörande de Norrska angelägenheterne, i hvilken, bland andra, följande träffande reflexion befinnes: Svenskar och Norrmän åro bröder. De åro fostrade tillsamman under frihetens bansr, och barndomens gnabb mäste vika för mannassgldrens i förstånd. Sveriges folk eger ingen röst i Norriges regering, ej heller Norriges folk i Sveriges. Brödrabandet gär icke öfver hoftrapporna, utan ometagande utgöra denna vård. När Norrige 1814 gaf Sverige sitt handslag, firades detta, icke såsom en seger, utan såsom en förening, hvilken, för satt vara trofast, mäste vara fri. Vidare: Näår Norriges Storthing sederj mera från dess Konungamakt mottogo förslag, misshagliga för Norrige, visade Sveriges då mest lästa tidning (Nya Argns) Norrska folkets sak den I I J delbart mellan båda folken: de ega sjelfve vårda det. Aktning och delaktning, uppmärksamhet och deltagande, som Svenska folket i sjelfva veri ket egnade henne, men hvars offentliga förklarande var vålkommet ock nödigt för de båda folkens goda förstånd. Svenskar bemötas väl i Norrige; Norrmän, så vidt vi känna, icke mindre vål i Sverige. Men hvem kar väl hört omtalas ett mot Norrmännen siendtligt parti i Sverige, eller kommit på det infallet att taga tack af Norrmånnen för deras frihet. — För öfrigt gör denna tidning nagra bitande anmärkningar wot Dagligt Allehandas äsigter af Svenska och Norrska Statsförhållandena, åsigter, hvilka ej heller vi kunna dela, utan att dock derföre vilja beskylla Dagl. Allehanda för att hafva förrådt den sak, det hittills så vackert försvarat. Nytt DAGLIGT ÅLLEHÅNDA har i sitt 4t:de nummer till behjertande framställt: Ett ord om Publicitetens ändamal, hvilken lilla uppsats innehåller månget dyrbart guldkoro, som kan vara värdt att förvara, Skada blottt att den jast skall hasva tillkommit med anledning af dagens polemik. Till förgylluing af de mot Aftonbladet rigtade pilarne var der likväl ej guld nog. Det gläder oss dock att Dagl. Alleh. icke med det, som var, sökt utsmycka den korg, som den så öppet gifvit Åden stackars gamla gumman Minerva. Det förstås att ett dylikt afslag icks mycket kan oroa den, som endast önskar att få oantastad framstappla sina få återstående steg till den öppnade grafven; men emellertid är bäst, som skedt är. — Dagligt Allehanda innchåller äfven i tre artiklar en af den, för sitt originella skrifsätt ryktbare David Munk af Rosenschiöld uppdragen paralell mellan, som vi förmoda, trenne Svenska litteratörer. Tegnår och WieselgranVäl nämnas i denna uppsats trenne personer, neml. de två sistnämnde och ; en tredje, som benämnes WMisselgren, men man har anledning att tro, det denna treenighet i litteraturens Pantheon kan, utan att förlora nå. got af sitt erkända värde, och ehuru II:r Rosenschiölds tros-artiklar Åro tre, reduceras till en dualitet. Uppsatsen innehåller flere nöjsamma. för oss hittills okända citater och anekdoter, dels från författarens Akademiska, dels från en sednare tid, hvilka samt och synnerligen vittna om det : nästan förvånande minne, deras sagesman äger. SKÅNSKA CORRESPONDENTEN , som under sednare tiden medelat flere i esthetiskt, och aynnerligast i Botaniskt och Naturalhistoriskt hänseende intressanta artiklar, innehåller under den 23 sistl. Juli en insänd recension af Sr. ST. BLICHERS samlede Digte. Då nu denna recension tillkännagifver sig vara af den natur att Svenska gästvänlighetent bör halla dess författare räåkning för det han skyndat, att om hans (Blichers) sånger meddela en ytlig kunskap; så torde det äfven tillatas oss att till den värde Recensentens behjertande hemställa. huruvida det är med Svensk gåstvänlighet-öfverensstämmande, att, på det öppna, till Allmänheten ställda rekommendationsbref, som man, Hombedd, gifver främlingen, öfverst sätta det tvetydiga ordet: MEDELMXTTA. Ufan tvifvel invänder Recensenten (och vi vilja till bans heder tro honom på orden) att det icke är så illa ment, som det är sagdt; mer len som gör anspråk på att anses såsom Meiecenat, bör både tala väl om och mena väl med sin Client; ty att blott spela rolen af hr. lector duger numera icke i våra tider. Hvad skulle väl en Svensk såga, om har, under en resa i Danmark. i en af detta Rikes tidningar, väl signalerades såsom skald, men såsom en, hvilkens enda förljenster bestodo i — språket? Beginge man mi samma klandervärda ieltag som den Svenske Recensenten — det nemligen att endast jemföra lionom med t. ex. Oehlenschlåger, och icke med någan annan, — så vore de litterära, gästvänliga telegrafdepescherne fullkomligt lika. Vi