sökt inträde såsom extra ordinarie Tjenstemän vid Tullcontorsafdelningen härstädes, undergått examina vid Akademierne, väl vetande att Tull-Districtchesen icke afgifvit en så lydande skrifvelse, om icke han med fullkomligaste skäl hade förmodat att Vederbörande, vid tillsättande af ledigblifna sysslor inom hans district, billigtvis skulle fästa afseende på ett förord af honom, som säkrast är i stånd att kunna bedöma sina underlydandes mer eller mindre skicklighet och competence. Men äfven ät denna, i bästa mening aflåtna, försäkran hafva Vederbörande nu gifvit dementie, och på samma gång antydt Tulltjenstemännen, att, då militärpersoner, af den kalt som Tit. Virgin, icke vilja akta för rof att dem jemlike varda, hafva de (neml. Tulltjenstemännen) allt hopp att förvänta sig blifva — ettersatte. Detta tyckes likväl vara bra hårdt. isynnerhet då man besinnar alla de vedervärdigheter, mot hvilka större delen af Tullpersonalen har att kämpa, vedervärdigheter. som endast den rätt kan inse, hvilken, i likhet med oss, haft tillfälle att se dem på närmare håll, och som atminstone förtjenade att tagas mera i betraktande, än man nu finner dem blifva. Vi åtminstone kunna icke inse hvad rättvisa det ligger deri att taga brödet från den ena corporationens barn och gifva det åt den andras. Hvad skulle väl den högre militären säga, om Civilstatens embetsmän erhölle tillstånd att söka militära befordringar och vid dessa blefve gamle, förtjenstfulle officerare föredragne? Månne den ej skulle anse ett sådant företag såsom ett ingrepp i sina lagliga rättigheter? Det vore det ju i sjelfva verket äfven; och blir det icke omvändt samma förbållande? Hvarje at Staten förtjent medlem bör af densamma belönas; men icke pa någon annans bekostnad; ty då begår Staten en orättvisa , siknöjdgör — — — der hon borde lifva, och nedslår der hon borde uppmuntra. Och hvad blir följden deraf? Vinner väl det Allmänna på ett sådant förfarande? Nej; visserligen icke. Ingen ting befäster en Regering så i folkets kärlek, som när det finner, att hon, så långt i mensklig förmåga står. låter hvar och en, äfven den ringaste individ, rättvisa vederfaras; men ingenting undergräfver mera folkets förtroende, och följaktligen des kärlek, till sir Regering, än då det finner sig behandlas godtyckligt: då det finner att förtjensten måste vika för nepotismen eler gunstlingsviljan; hiertats adel för den ärftliga: ärligheten för lycksökeriet, och den fredlige medborgarens alltid hedrande eklöfskrans för krigarens ofta tvetydiga lager. Att en Regering, d. v. s. en af flere personer sammansatt hufvudstyrelse, kan nndvika dessa stötestenar, derom kan icke vara mer ån en mening. Att det deremot för en Regent, såsom varande blott en ende person , om ock aldrig så välviljande och rättvis, är vida svårare, om ej rent af omöjligt, att med sin blick kunna öfveroch genom-skåda allt, der hans Varde? kan vara af nöden, bör väl ej heller nekas, och det är ju äfven just derföre man i constitutionella samhällen, t. ex. vårt, tillagt honom Raåddgifvare, hvilka skola underlätta hans ansvarsfulla och ofta tnnga regeringshörda genom att såsom kunnrige, erfarne och redlige män? gifva de underråttelser och råd, Statens väl fordrar. Väl den Regent, som. vid valet af desse män, träffar det rätta! Väl det folk. bvars sak de skola omfattat Väl det Rike, till hvars bästa de skola egna sin verksamhet; men trefallt olycklig den Regent, det Folk och det Rike, som i dem icke finner annat ån smickrare, förtryckare och slafvar af egen fördel! Detta vare sagt utan all bäntydning hvarken på det ena eller andra landets Regenter och Regeringar! Vi ifra för albnän sanning och rätt. vål vetande att la santa Hermandads tjenare i annat fall icke skulle underlåta att, till den enskilta Maktens ära, anställa en auto-da-se af värt tillståndsbref. ——