Höga löften. När man hör de högas munnar Osa sina gäfvor ut Tror man att de äro brunnar, Som på rikdom ej ta slut. Daren kommer nu att sänka Hoppets ämbar deruti: Lätt det fylles; ty kantänka Löften alltid lätta bli. Knappt på något kan man peka. Löfte förran bön år gjord. De ha icke mod att neka, Men ej kraft att hälla ord. Allt hvad munnen har af väder Sändes ut att tumla kring. Och man höjes, som en fjäder, Opp och opp met — — ingentingOckså jag att löften hemta I en trappa sprang en gång, Och jag började att flämta Fram en bön, så lång, så lång. Nådig Herrn på halfva vägen Gick emot mig i mitt dad, Och jag stod der helt förlägen Af så mycken, mycken nåd. Om förtjenster han blott talte. Som jag aldrig nånsin haft. Smiekrad — smickret jag betalte Hjertans nöjd, af andans kraft. Båda för hvarann vi ljögo: Han med löften, jag med lof. Giftet mina öron sögo Och min bättre menska sof. Ni på mig kan eder trygga — Och han vred sitt ordensband PTå mitt löfte kan ni bygga — Riddarn tog mig uti hand. Som det var den första gången Jag fatt löften i min dag Trodde jag dem nu, och mången Har vål varit lika Svag. Men jag gick så glad i sinnet : Hvad den nådig Herrn var god! Han mig säkert har i minnet, Eja, var vid hurtigt mod — Gick på källarn, stolt och yfver. Der jag ej på länge var: Hau må gå, min sista styfver; Ty jag har ju — — Löftet qvar.