Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1836, sida 2

Skaldens Förbannelse-. (Fritt efter Uhland.) Ett slott 3å högt och präktigt. här, fordomtima, låg Det glänste öfver landet långt ut på mörkblå våg; Af välluktrika lunder låg rundt om det en krans, Der friska källor sprungo med Irisbågens glans. Och; stolt satt der en Konung, på land ech segrar rik , Han satt uppå sin gullthron en dyster vålnad lik; Hans tankar voro: plågor, hans: glädje: öfvermod, Hans tal: en skonslös gissel, hans: skrift: en skrift — med: blod. Två ädle Barder drogo en gång till detta slott, Gullockig var den Ene, den Andres hår var gratt; Pu gångar satt den Gamle med frarpan i sin: arm, Bredvid gick, glad, den Unge med sången i sin: barmFill ynglingen då sade den Giumlter nw min som Ett mästerprof det gäller, en: högre lärospån: Församla i en: brännupunkt allt sängens ve och väl: Det gäller oss att röra TFyrannens vilda själ. Rern se i pelarsalen de färdens föremål : Uppå sin thron satt Kungen, vid sidan hans gemål: Sum norraletnsflamman pråktig, men ryslig dock, var han; Vid månens blida skimmer bäst hon förliknas kan. Då grep den Gamle harpan och stela tystnan bröt, I rika vågor klangen ur hennes strängar flöt. Och himanelskt ljuf ljöd: sängen utur den Unges bröst , Förenad skönt med gubbens — en grafvens anderöstDet sjöngs om vär och kärlek och om: den gyllne tid, Om: trihet, mannavärde, om tro: och samvetsfrid. Det sjöngom: allt det ljutva för själen i em bön, Det sjöngs om allt det höga, som gör den stor och skön. Sitt hän förglömde Hofvet vid dessa sångers ljud, Och Kungens. bistra kämpar e rinrade sig Gud; Men Drottningen, som: djupast uppfattat sångens tröst, Fill Banden kastar rosen, som prydde hennes bröst. Mäått folk förfört J hafven — hörs Kungen ropa då — Nu ock min Drottnings sinne J villadt önsken få. Sitt srärd hamn slnngar — träffar: för sångens rena klang Ur unge sångarns hjerta em blodig sträle sprang. fofsvärmen flyr likt agnar, som vindens flägt förströr, Och unge minnessängarn i Mästarns armar dör; — Som; lik hans plats på gungarn, i mantel svept, han fär, Och bort med det i natten: ur borgen gubben går: Mew törst i hufvudporten han likväl håller-stilly Der fattar han sin harpa — hvad! månu han: qväda vill? — Nej: men mot marmorpelarn han, vredgad , henne slär Och ropar så havs stännna till vida nejder när: ve er, J stolta: safar! ej hude någon gång Härefter uti eder em harpa eller säanna Nej suckar blott och kladen och jemmer ar från arPFills blott ibland ruiner bär hän:udens ande gar. Ve er. J gröna lunder! ert öde skadar jag Uti den Död:s bleka, vauställda anlaetsdrag: