GÖTHEBORG, d. 22 Juni. i j Aftonbladet och Allehanda omtalade med förra posten Tschakoter som för tardesregementerse blifvit i Rysstand beställde och som til Stockholm skulle vara lycklicen anlände. Detta sista bestrides dock i det med Måndagsposten ankomna ena N:ret af Minerva. Kostnaden derför lär, avtingen de nu äro komna eller ej. belöpa sig till 17000 R:dr B:co — en ganska nätt summa för nöjet att i Sveriges hutrudstad få se en mängd Ryska hufvudbenader. Dessa begge tidningar innehålla äfven reflexioner öfver detta ämne, hvilka för vissa personer icke skulle vara synnerligen behaglige, om ej deras eget medvetande sade dem att de önskat eller gjort denna kostsamma förändring i all välmening. Vi tillstå öppet, att ej heller vi genast kunde inse hvari denna välmening bestod; men vid närmare eftersinnande läg den — åtminstone trodde vi så — för oss i öppen dag. Det vore ju t. ex. mycket philantropiskt tänkt att så småningom vilja utrota det bat, som så lisstia t, fast orättvist, brinner bss den lilla Svenska Nationen mot den stora styska, med ett ord: att steg för steg verka till en blifvande förbrödring, elter kanske rättare försystring, ty de begge nabolanden. personifferade, tänkas ju under bilder — qvinliga väscuden. Att gevast vilja taga initiativet inifrån, d. v. s. att med ord söka öfvertyga Svensken om fördelarne af en sådan önskansvärd (märk väl: icke ömkausvärd) förening, torde tilläfventyrs medföra större svårigbeter i t I 4 mm AA — IM TN — än man penast kunde beräkna, och man har derföre ganska klokt tagit det utifrån. Ögat är alltid lättare att vinna på sin sida än hjertat, eller det kallt beräknande förnuftet, som dessutom alltid gör mycket afseende på bvad den gamla pratsjuka Erfarenheten hviskar i dess öra. Det år derföre man till en början införskrifeat Ryska snörlif, Ryska huge och Rycke Tschakeoter. Man vånjer sig så småningom vid dem då de tillhöra en landsu:ans unitorm, och om Rysgsarne framdcles ville åra oss med gåstbesåk, (hvilket man likval bör förmoda ej blefve likt det af 1719) vore ätminstone deras yttre ej helt och hället . obekaut. Skulle de likväl då för en längre tid, såsom t. ex. i Esthland, Lifland. Ingermanland, Karelen och sist Finland, vilja hos oss qvarstadna. så vore det icke ur vägen om man i tid åfrven droge försorg om att en. isbjörn, eller mägon annan Rysk lifegen ansattes vid murt och ett af rikets läroverk, och enbaunerligen vid hvarje foläskola, pa det Svenska angdomen der kunde få tillfätle att lära Ryska seder, hvarigenom en amalgamation så mycket snarare kunde vara att förvänta. Litet bekantskap med knutpiskan borde äfven göras, och. elementarkunskaperne i den ädla konsten, att gifva noga akt på sina likar och samvetsgrant iuberätta alla deras misstänkta förhandlingar till Vederbörande, grundligt inhemtas. (Man har väl gifrit dylika handlingar namn af spioneri; men den, som ville författa ett campendium för regierne af densamma, vet nog att det i gammal stil borde betitlas: Konsten att kunskapa, en hörnsten för Mukteo, sedan den gamle, folkets kärlek. blifvit af de nyare Statsbyggningsmännen bortkastad.) i i Annu en sak, som, då fråga är om att Bottniska viken icke skall skilja, utan förena tvenne nationer, icke bör förglömmas: Ryssland har tagit många ;; exempel af oss och dervid befunnit sig väl: hvarföre skulle vi då försmå att taga exempel af det, um vi derigenam kunde vinna någon fördel — utan I Rysslands skada det förstås... likhet i tankeoch handlingssätt förenar ja sinnen och, kanske, äfven hjertan. Så t ex. grundtade Ryssarne sitt herravälde i Norden genom det att de af Cart XII lärde sig att föra krig efter taktikens dåvarande regler. Alexander är äådelmodig gaf Napoleon fill I r svar på Svenska Regeringens anhallan om hans bemedling i de amå stridig-Å heter, som då hade nppkommit mellan Sverige och grannen i Nordost: men I att hans ädelmod öfverträffades af det 3 v e msk a, ådagalatleett par år derefter t vid det bekanta mötet i Aba — ett ädelmod som alla Ryssers Sjelfbaherrskare I sedan sjelf imiterade i det härnadatåg, som gaf Diebitschatilldaamnet: Zabal-f kansky. Philip af Macedonien sade, att ingen mur var så hög att ju en med guld tastad åsna kunde öfrerstiga densamma. Penna i ordets egentliga bemärkelse gyllene regel användes af Ryssarne vick Prutfi, traditionen säger Åfven Sveaborg, och dessutom vid några andra tillskllen, då likväl guldet varit prydt med diamanter och invandrat både röksoch förmaks-vägen. Sknlle ej dylika exempel vara värda att af oss följas? Eler är det måhända ej förI li enligt med Svenska mannamodet? En svårighet till, som vi icke genast erini ån ht — ii — —C — — — im tf rade, då vi föreslogo denna efterföljd, är den: att vi väl Kunna sförskassa åsnor, till och med af fullblod, men att lasta dem med guld — — hvad säger Riksgäldskontoret derom ? Hade Philips regel varit: ITagen mur är så hög att ju en med tiatlar lastag åsna kan öfverstiga densamme — och hude den då varit lika tillförlitlig, som den han gifvit; så hade vi ej hafvit någon svär u righet att så dussintals sådana laster att afsända; men då skulle man äfven förut-— P3 sätta att de, hvilka man genom dylika presenter ville göra sig berågne, vore — i NN Åsnor ; men i andra länder lära aj dylika djur vara synnerligen högt upp-i satte. Det lår således vara omöjligt för oss att på åsnevägen kunna öla Rysslands fotspår. En sakatlad chronometerexpedition i Bottniska viken. företagen af ars. kunde Ryssland visst icke hafva anågot emot; ty vi gingo a ju alla deras önskningar till mötes, då de begärde få töretaga en sädw vid våra stråndor. Finge vi då tilika göra en påhälsning i Sveaborg t att med våra goda lky,ENA vänner tömma nägra glas på Ehrensvärds grat,