Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1836, sida 2

GÖTHEBORG, d. 15 Juni. Sistledne Fredags afton uppfördes at H:r Muller och dess. sållskap skådespelet Elverhöj. Denna representation var, som vi förut nämnt. den Sista, vi na mera för denna deras sejour härstädes kunna förvänta. Den blef äfven gifven för nästan fullt bus och, som vanligt, med ett odeladt bifall. Vid inträdet på scenen för drelamerandet af den för tillfället författade epilbgen emottogs H:r Muller af stormande handklappningar och banvorop, vid föredragets slut helsades han, och uti honom sällskapet, at ett allmänt: Välkommen åter! efter förhängets nedgång inropades has å nyo för att till afsked emottaga Publikens bifallsyttringar, och derpå framkallades hela personalen, hrilket frankallande dock, i anscende till några starkare och scenen närmare varande stämmor. hvilka ropade på Mamsellenne Wagner och Andersen, så tillvida icke af den rätt upptattades som endast dessa tvenne unga konstnärinnor infunno sig och emottogo afskedshelsningarne af den Publik, hvars bifall de så värdigt sökt och så väl lyckats. förvärfvaSällskapet har under sitt vistande härstädes gifvit 10 representationer, och ingen enda af dem under medelmåttan; men väl nästan alla vida deröfrer. Sasom säkraste beviset på, att man här äfven vet värdera t:dangerne, da de så, som i detta sällskap, sträfva emot sitt mal: Koustimässig fulländning och Allmänhetens deraf följande välbehag, torde vi endast och alenast behöfva anföra den håg. hvarmed publiken bevistat representationerne. och det på en tid, som inbjuder till tusentals. andra nåjen och förlastelser i den fria naturen : på en tid, som, för resande FPFronstnärer af ala stag. härstädes är den atrasämsta, och som ännu aldrig, så langt vi och de, vi i denna sak radirågat, kunna minnas tillbaka, förut gifvit några för deras cassor tillfredsställande resultater. Ått ingå i någon närmare grauskning af de gifna pjesernes westhetiska varde. ligger icke i vår plan. Utrymmet tillåter oss ej heller att gifva en detaljerad öfversigt af sätter, kraapaå hrar och en särskilt blifvit gifven. Det är nog att veta det Allmänheten varit fullkomligt nöjd dermed. Sållsynt lir döt väl äken vara att träffa något mindre, icke-stationärt sällskap, som, en semble taget, är så uimäfkt som IL:r Mullers: åtminstone känus vi icke något hrarken i Sverige, Norrige eller Danmark som. dermed kan jemtöras. Man må likvåäl icke taga detta yttrande så, som bestude detta sällskap af endast utomordentliga talanger: sådan är ingalunda vär mening: vi vilja till och med icke, med det begrepp vi fästa vid ordet utomordentlig. gifva H:r Muller sjelf detta epithet — ehuru hvar och en mäste tillståatt en man, som lika lyckligt och obehindradt kan spela en Napoleons, en Christian IF:s och en sfosggosses rol. är något liögst orarligt —: men den som. vill se ett sällskap, hvaraf alla spela cål oclt öngen illa; hvaraf väl ingen excellerar, men också alla med heder försv sin ps; honom råda vi att öfvervara några af det Mullerska uv. sällskapets representationer, och är han icke då, i det hela taget, af samma tanka som vi, så skulle vi högeligen hafva feltagit oss om den norm. mar bör följa vid bedämandet af en liten, men god theaterpersonal. Till följe af hvad ofvan blifvit anfördt. tro vi oss ef göra mer än endast uttrycka en allmän astundan. då vi, på samma gång vi bjuda H:r Mäller och dess Sällskap vårt upprigtiga och erkänsamma farväl, härmedelst önska dess snara och lyckliga återkomst! Skulle den, emot Allinärhetens bade önskan och förmodan, i följe ett, af em af Theater-Direcrörerne tll II:r Dåmström gifvet. förhastadt löfte, blifva fördröjd till meAL——— dio Jannarii. så blir den endast så mycket mer efterlängtad och följaktligen mera kärkommen. Herr Muller bar bärstådes gjort en utmärkt tycklig acquisition i dem unge, högst talentfulle Tonkonstnären W. v. Lihmann, hvilken emattagit engagement vid dess sällskap i egenskap af Musikdirektör. Detta är ett nytt bevis på det anseende och värde, sällskapet under H:r Mäullkers leduing vetat tillvinna sig. då en Konstnär af den skola (han är elev af Seeman) och den bildning som H:r Luhmann, hvilken gerna och med lycka skulle kunna gå sin egen bana, föredrar att förena den medl fr Millers, för att åfrven i musikaliskt hänseende gifva detta I sällskap en filländning, som hvarje mindre sådant i de tre Nordiske konungarikena lär få svärt att prestera. I sammanhang med Theater och Musik kunna vi ej lemna oanmärkt i den oförsvarliga längsamhet, krarmed inaclrincrict på härv. stora Theater Sskötes och Som gör mellanakterna för större delen af Publiken högst tråkiga och oangenäma — en sinnesstämning, som Orchestern derstädes visst icke sätter en ära i att kunna förskingra. Vi hafva varit vittnen till då ls minuter förflutit utan att ett enda ljud derifrån hörts, ehuru den ganska dyrt låter betala sig för det biträde och det nöje den skulle lemna. Väl har man icke mycket att hoppas af Oichestern i sitt nuvarande skick: men så vore dock ett Thema. om ock genomfiladt, tutadt och hördt 100:de gånger. bättre än det obehagliga bullret af Parterrens och Galleriets käpvar och stöflar. Detta tyckes dock Orchesterns n. v. föreståndare icke kunna inse: tv om han insåge och ej afujelpte ett dylikt missförhållande, beginge han ju en ohöflighet mot Allmänheten, och detta är icke förenligt hvarken med bildning eller sinne för skön konst. Att rättelser, så i det ena som det andra fallet, följa, derom äro vi fullkomligt öfvertygade och skola derföre hålla Vederbörande räkning. Tiden går framåt: den som ej följer densamme, blir efter, och afständet dem emellan vexer med hvarje dag: är detta ett fel, som bör beifras, så — — — slutsatsen öfverlemne vi åt den eller dem. som finna sig tråffade, att sjelfve göra.