Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1836, sida 2

ades aflägsna de stormande från packhusdörren. efter hvars tiltäsande jag åter ngick i boden och der erhöll betalning för det till bFönderna jörsaida I jan vill, amt att för öfrigt ingen vid tilltäliet af mig erhallit, antingen bränvin eler anan förtäring. : Detta förhallande som jag ödmjukast anhaller, att sa fulltyga med vittnen, ärbetskarlen Jöns Nilsson och Drängen Anders Nilkson i Ystad. om hvilkas aftörande Högl. Kongl. Hof-Rätten täckes förordna, har Rådhus-Rätten på det ätt vanställt i Utslaget, att deri antages, det jag erkänt mig hafva under uppträlet utdelt starka drycker bland den å Handlanden Krooks gård sammanskockade nenighet, hvilken utdelning Rådhus-Rätten af Gesällen Jobnssons vittnesmal unnit hafva skett frivilligt. Emellan hvad Rådhas-Rätten sålunda antagit och mitt erkännande, sådant Protocollet innehäller det, existerar dock en himmelsvid skillnad: och det skulle hafva varit en lögn på mig sjelf, om jag bade gjort ett dylikt erkännande, som Rådhus-Rätten i Utslaget tillvitar mig. Eller åro väl desse meuingar af lika betydelse, att jag. såsom man i Protocollet uppfattat mitt yttrande. utlemnat bränvin. till personer, hvilka hotade mig med misshandling, och att jag, såsom i Utslaget omfärmåles, atdelt starka drycker bland den sammanskock.de menigheten? Ligger icke i denna sednare mening, en illusion af den förra, hvilken, fri från vrång tydning, men förstådd efter dess ordalydelse, blott innehåller uppgift om en valdsamhet, son min vanmakt lidit. Åberopandet emot mig af Gesällen Johnssons vittnesmål innefattar en hHögzst anmärkningsvärd laglöshet, enär Johusson, efter det jag i målet blitvit tiltalad, icke deri vittnat. och hvad han förnt kunde hafva berättat, destomindre här bort användas till bevig. som Lagarne icke tillata den försåtliga anläggning, att i brottmål böra vittnen emot någon ostämd person. Utslaget har emedlertid gifvit mig i anledning, att söka underrättelse om Johnssons vittnesmål. Det finhes i Protocollet d. 21 December sistledit år och innehåller, att jag skal! hafva frivilligt utdelt bränvin till personer , bland hvilka Johnsson endast uppgifvit Timmermans-Gisällen Löfgren. Men hurn bar väl Rådhus-Råtten granskat ransakningenda Radhus-Råätten deraf icke inhämtat, att bemälte Löfgren, sasvim vittne hörd den 17 November, intygat just motsatsen af Johnsons berättelse? Rådhus-Rättens uttryck i Utslaget, att min åtgärd — den föregisne utdelningen af starka drycker — måste bedömas, med atscende på dess verkan. erbju: i der en ganska ny grundsats. Jag hade trott. att uppsatet bestämde en gernings moraliska natur, och att gerningens verkan till ondt eller godt endast i den man härvid kunde komma i beräkning, som den bandlande personen insett eller bort kuuna inse samma verkan. Om jag nu också vore, så visst, som jag det icke år, lagligen öfvertygad, att vid det ifrågavarande tillfället frivilligt hafva bortgi!vit några supar. månne väl deraf otvifvelaktigt följde, att jag velat bereda brottsliga företag? kunde icke min gerniug hafva skett ganska oskyldigt. utan all biafsigt? Radhus-Räåtten hade åtmiustone, i följd af Dess egen princip, att bedöma en gernings moralitet, efter verkan deraf, bort, innan Radhus-Rätteu fällde sin Strafldom öfver mig, söka visshet derom, att nägån, genom min atgärd berusact, under ett Ådaut tillstånd begatt det brott, hvattill jag blifvit ansedd. att hafva förledt. Att deremot på blott misstankar och lösa suppositioner, utan ens ot giteet factam, vara desse misstankar och suppositioner knude stödja sig, belasta der oskyldige med brottslingenvanära och i ett förstörande straff, spilla en ynglivgs framtida vällård, är onekligen ett hardt förfarande, beklagligare än sjelfva den händelse. hvars minne det synes ärnadt, att bibehalla— De finnas utan tvifvelsom skola le åt detta mitt pastarnde; — men hvarje ädel fördomsfri man skall gifva mig rätt. Ystad den 28 Mars 1857 N. J. Sjövall. —— ———