En annan anmärkning, som jag gjort och säkert hvarje läsare skall göra, är förf:s besynnerliga äflande medi sin adel; sin frihetstid och sina Riksråd. Tror han, att en adel, sådan som han tyckes ana den, Skulle kunna finnas nu, eller ens att den hade kunnat existera i sitt gamla skick, om ingen Carl XI eller reduction funnits ? Ulela detta adelsväsendedessa saknadens tärar på aristokratiens graf, igenkänner man från förf:s förra skrifter; det är en rurm, deri den annars fördomsfrie och skarpsynte mannen är, hvad man kallar bortkommen. I ett bref är icke stället att upgöra en vederläggning — om hon ens behöfdes —; men hon blefve icke Svår. pet år äfven märkligt . att den, som tyckes hafva asnött så många illusioner . Som åtminstone bör hafva gjort det, skall fästa sin dyrkan vid vissa, beskedligast sagdt, medelmåttiga personligheter, såsom t. ex. Adlersparre. Den som så skoningslöst förer satirens och mdisansens gissel och slår alldeles midt i högen, skulle icke finna något att anmärka vid en A.?! Det vore besynnerligt.