Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1836, sida 2

kyrka, emedan Gustaf I hvilar där, eller Streugnäs domkyrka af vördnad för Sturestoftet, 0. 8 v. — Ett annat skäl anförer man: dessa kyrkor äro rika och hafva rika församlingar. Men hvilken kyrka har en rikare församling ån Riddarholmen? Den är ju hofoch ordenskyrka! Om samtlige Herrar Feraphimerriddare, i förening med de tamiljer, Som hafva grafvar i kyrkan, grepe sig an — och hardt behöfde det icke ske, då Sveriges rikaste man äro: Seraptimerriddare — så kunde kyrkan lätteligen återställas. Nationen har föga sympathi för ordenskyrkan och ordensklåckan. och ännu mindre förbindelse att bidraga till dess underhåll. Stundom ger man gärna sin skärf, då stambörker gå omkring, för att skaffa en fattig församling ett hus för dess gudstjänst: men at förvaringsrummet för Sveriges rikaste aristokraters stoft, eller atminstone deras vapeusköldar, åt klåckor, som endast röras vid deras död, kommer säkert insamlingen att gå trögt. Det vore dock önskligt, att insamlingen ginge väl, ty ingen ting finnes olyckligare, än om regeringen skulle appellera till folket, utan att få ett nåjaktigt svar, såsom det numera öfver bela Sverige befinnes hafva skett med propositionen. om socknarnes solidariska ansvarighet för kronoutskylderna. Dylika motgångar, som bevisa, att nationen hyser misstroende till styrelsens afsigter eller missaktuing för dess förstånd, kunna, om de för ofta upprepas, i längden icke stärka samhällsbandet. Och jag önskar en stark regering — icke stark genom bayonnetter, polis, spioneri eller en köpt representations bifall, utan genom folkets innerliga öfvertygelse, att för närvarande ingen finnes, ät hvilken det bäldre vill eller tryggare kan anförtro sina angelägenheter. Men lat blott några fall inträffa, hvari folket med ett platt ej besvarar regeringens upmaning; och ett af två skall visa sig: antingen att regeringen bar orätt, eller ock att hon icke anar folkets tänkesätt. Detta sednare kan vara moraliskt sörlatligt, men är alltid politiskt oförlåtligt. De enda två exempel, jag nu minnes på en regerings appell till folket i massa, hafva foötalt misslyckats: 1:0 om törhallanderna mellau rothallare och soldat. i afscende på löningsvilkor, 2:o om i fraga varande solidaritet för -skatterna. Mänga sådana stötar tal regeringens anseende icke: och det vore önskligt, att flera försök ej göras förr, än nagon inträder. som kan gissa hättre. ö Hvad jag här yttrat, är arabiska för vissa signrer. hvilka tro (kanske låtsa tro, lika godt!) — att hvarje ogillande omdöme är ett bemödande att splittra regering och folk m. fl. dylika dumheter. F deras ögur är ingen sitt fäderneslands vän. eler lugnots och samhällsorduingenvin. som icke uphöjer allt. hvad vederbörande göra och vilja. De säga väl att det motiverade o h anständigt framställda ogillandet icke är otillbörligt: men änuu halva vi icke sett exempel på, att de erkänt någat tad-l för motiveradt eller anständigt framställdt: och ett sädant exempel inträffar väl aldrig. Hvad tonen och anständigheten viäkommer, så åär det märkvärdigt nog, att dessa skola vara pligt för den ena parten, de tadlande. men däremot alldeles wmbärliga för den andra. Statstidningen t. ex. antager helt ogeneradt på hvarje rad i sina länga Chrior såsour axiom, att den liberala pressen icke asyftar anuat än att stifta misstroende och split, att uplösa s:unhället, för att öska I sramligt vatten, med flera mer än äreröriga beSkyUHningarmen fordrar däremot, att de liberale skola med akteing och vördnad behandla söm motstaåndare. Detovar en gång ev Turksom kade rest mycket i Europa och var rätt väl hekant med vara inrättningar, seder och sprak. Under ett samtal om rienten och Turkiet. framställde: någon till honom följande fråga: Då Ni här i kristenheten blifvit så våt bemött . varit så säker och så njutit alla lifrets beqvämligheter, som omv Ni varit hemma hos Er, så inser Ni välharu orimligt och obilligt det är. att vi euwropåer. som resa hos Er, sakna alla beqvänrägheter och ofta misshandlas, alltid kallas hundar? Värt uppförande mot Er visar Er ju, huru J bören bemöta oss? Nem denna tanke kunde han icke fatta: han såg helt förundrad ut, oetr hans mine, om icke bans ord, sade tydtigenDem artighet. viszan ess, är ingen ting mer äv em skyldighet: . ären ju hundar och vi ew ädlare raet: reciprecitet kan. ieke kommu i siga. — Lrecist så tyckas rara (nackar tänka. ee Om jag hade pågot inflytande på den Kberala pressens skrätställare, skulle jag såga dem: bekymren. Er icke om detta tråkiga oe bedröfliga skällandet på edra afsigter! Veten J med Eder, att det är oförtjänt. så kunnen J garus förakta det; den läsande almärketen urskiljer noE-.— hvad grundadt eller og:undadt är. Om: I hafven faeta, som tydligen viså, hvad J påstanså bekymren Er icke om dem gisstade odkigåghetenseller egoismens: qvidande. Slutsatser af gifna facta äre Eder tillåtna, åfven-. om de skulte bestämdr blifva, att oduglighetens skyddande och rädsla för dugligbeten åro de första punkterna i orduingen för dagen; att inga högre: åsigter, ingen tanka på det stora bela eller på framtiden, utan blott ett ömkligt, fjeskande för-ök att för dagen. draga sig fram, wtgöra grundtonen: i taskan: adt iska och rädskv äro de enda ledande gemensuna principer. un, men att hvar och en för resten drager at sitt hall. utau någon aning om behofvet al em mögre, förbistnude princip; att man väl vill reformeray: blott reformerne icke uträtta nagon ting eller störa. något missbruk, som kan: vara amgemiimt för någom angenäm persom; att man gärna vill höra: folkets. tanka: i småsaker och följa den, i fall man anser tjänligt erkänna, det dem år yttradOm Å finnen desa eller dylika fel hes en styrelsc. skall. man säga Er, att J! hateu all styrelse och viljen förstöra allt samhälle. Mer kämier J bättre begära? Kunnen Å4 vilja, att J och facta skola sa tala ett så högt och tydligt språk om odugligheten eller egaismen, utan: att de skola försöka redm ifrag sig, nedsvärta Er. åtminstone j ruva sig med edra: tryckfel? Varen ieke så enfaldige. att J fordren nagot dylikt! Men — ännu en gang — bekymren. Er icke därom! låten dem F — CLCecäcrc;gtnkxrrrcrfF. Ct—