på Åsak och kall bevisning, visat sin härbomet från en författare mera värdig en bildad tid, ej utan con-iderationer för måttligt anspråk på humanitet i tänkesätt och uttryck, vis å vis så den ene som andre personen, samt mindre förlitande på efiveten af exclamationer och lättsinnigt förvändande afmeningen eller hvad man kallar konstew att blanda bort korten. Ett litet dröjsmål tills blodet upphört att Svahla och lsörstandet atervuunit sitt välde tom sådant nånsin existerar) öfver passionen. skulle sparat Unsändaren kanske anger (svaga själars ej sällsynta lott) ölver ett hastrerk och Dagbladets Publik ett skål mera att klandra denna Tidnings smak för Insändare. som. kanske af svaghet för eget iubilladt snille, tro sig berättigade till; man ma väl ska. åroshe uti insinuationer, vårdslöshet i stil och tritt lopp ät etourderi utan I anstrykning af sann bildning (vare detta sagdt utan fruktan tor den lärda ditationen af Thucydides). I Ma detta tills vidare vara nog svaradt å nämnde art. i G:borgs Dagblad N:o I44, en artikel. som i hela sitt inskränkta omfång bekräftar den stora upptäckten, att get fordras större skarpsinnighet att vederlägga, än att blott motsäga och critisera, man må till och med ha lika förråd pa stora I tankar? som Insändaren i Dagbladet; i öfrigt hänvise vi den opartiske läsaren I till den klandrade, ej vederlagde artikeln af Fiende till Qvinnotråter.