Vid ra MARIA CHARLOTTA BEEGENDAELS, född VON ÅSiVEHS., kiraf. Vandrar du utötver litvets fält Leende och stilla vid en Makas Arm, som lyckan i din väg har stållt, Vet ej huru höjdens kronan skakas: Gläd dig, Broder, ty din färd år skön, Skönare än hoppets muntra drömmar, Ljufvare äm varens blomsterlön, Som en lycklig ålskare oinsträmmar, Da han första gåagen rusig blir At en tillbodd ternas ömma blickar, Uvilken, förd at kärlekens sefirLifvets fullliet i hans hjerta skickar: Hvad han njuter du har njutit ren, Hvad han hoppas du ju verkligt äger, Hvad för honom än är månens sken Solen dig i middagsglansen sager. Ack! men molnen: öfver: himleus bryn: Stiga häftigt jngande hvarandra Nu bemanna dig och se mot skyn. Mörkrets makter rusta sig att vandra. Skynda dig att nå en såker hamn För dig sjelf — och för ditt halfva hjerta: Menskohatarn breder ut sin famn, Hans omarmniug heter dödens smärtaFäfängt stegrar di din. snabba. gang, Fortare gå dödens hvassa pilar. de din rädda Maka gör ett språng, Och uti hans kalla armar hvilar. Fafängt fiyter sorgens vilda ström, Fruktlöst klagoljudens stormar hvina,. Lifvets slott är byggdt uppå en dröm; När du vaknat saknar du de dina. Dock det stilla minnet kommer sen, Förer tåligt saknaden vid handen, Skjunker bort med tidens flöde. men Ritar först den flyddas drag i sanden. Luftig, herrlig, som ett stjernskott far Genom rymdens mörka, vida öcken, Så den Huldas väg härnere var, Kort och gliinsande, men slöts i töcken. fluru älskvärd. glad och skön och mild. Sågs Hon nyligen. ej bland oss stanna? Utur hjertat trädde denna bild, Sem förklarad stod på hennes panna. När Hon sina blickar sånde ut, Säg du tvenne öppna stjernehimlar, Hvarifrån, i hvarje glad minut, Pet en här utaf Serafer bvimlar. Lätt och liflig. vingad i sin gång. For Hen oförställt igenom lifvet, Frärumande ör detta fega tvangm ——— sn A —