och jag vet — vi då ej vunnit minst. --har ock sina blommor — dem som spira upp ur lifvets Evangelium. Det så skönt förklarar menaskooden, äfven då de halda Modershjertan brista under slag af dödens band: Litvet bi: mstrar herrligt upp ur döden, fast en sorgens Ungel. Syskonsinärtan, sitter gråtanda vid grafvens rand. Vid sin Moelars bar de spåda stamma på sin lefnads första dunkla gåta, för sin sorg de veta intet namn Vaknar du cCi ater. goda Mamwiina? Jo, Hon svarar, Wlem som nu mig gråta sluter jag som Engel i min famn. — Der den Gamle går med sina minnen, och der barnet jollrar i sitt Eden, åäår dock Sorgen lifvets högsta vinst; På dess vingar lyftas såra sinnen app fran jollrets verld till himlafreden,