(EULSHYU Norresponrdens). S,oekhkUUHudan Å Nyremlder ISBB. Ryktet säger, att vederbörande numera anse den Kungliga theatern vara oefterrättlig och dess tillstand olrjelpligt, hrarftöre Wräectionen skall önska Ja isen butiken, till och med vid nästa nyär. om man kan slippa tran konptrakterna så snart. Jag vet icke, om ryktet är sant: men jag avser det icke osannolikt. Directionen tyckes på allvar försöka, hvad hon förmår, att göra brytningen onmdviklig. Nya pieser — ges väl; men de iiro at den heskadenhet. att allmänheten såkert tusen ganer heldre ville nöja sig med de ganda. Haromaagen sag jag en, vid namn De lyckliga srUUHHe Som icke ger dementi härat. Piesenkarakteristih kan fuhkönnigt uttryckas med ordet betydelselös. Hvar sådant unmera kan göra lycka, vet jag icke. Var den en kavakterspies? nej. Var den en intrigpies 7 Hade den en moralisk syftning? ocj. Hade des en sadan der omoranej. ) lisk. som (t. ex. i Fagros Bråliop ete.) öfverskyles af ett qviä kt. luftiat uppiågsmakeri; nej. Var den farlig? nej. Var den oshadlig? nej. — fivad i my verlden var den då? frågar dn mig: och jag kan icke svara annat. ån att den var — mgen ting. Jag kunde icke för mig utreda, hvad försattaren tänkt eller velat. hvarföre han skrifvit den, eler hrar öre — någon velat uppföra den. Fahula docct var, att en gift man. sum ar mycket lycklig. icke hör ge sig på kurtiser utom hus. — Detta, svarar du mig, är jn en mycket enkel katekes-regel: men den var väl vid detta sillsälle framställd i frappanta drag. i en liflig dramatisk omblådnad. i högst bekanta situationer, i en serdeles lustig eller lärorik om klädnad? Nej. nej, såger jag: i ingen ting dylikt. klela upptaget var det fallkomligaste noll, som jag nagonsin sett. Dylikt är numera allt det nya, vi få se. Nagon enda gang hittar man litet qvickhet och roliga situatiener: men den aflågsnaste skymt till sann konst, ke— —— — — till aning om en ädel — eller ens oädel — dramatik synes icke; allt är af den flackaste alldaglighet, bara klara vattnet. Det är icke troligt, att Fireetionen vistas i fullkomlig okunnighet om det sactum, att någon annan dranatisk litteratur finnes i världen än denna nullificatiun, detta nedryekande af theatren till de plattaste hvardagsbestyr och bvärdagskarakterer. Saledes, då jag antager detta, kan jag icke tänka mig Directienens förhållande på flera än två sått, dem jag vill söka utveckla, så godt jag kan. Det första är att antaga en sådan der Rotour-politik. som jag redan antydt, eller bemödande att genom en så usel manövrering som möjligt öfvertyga vederbörande, att ingen ting annat återstår än att låta all ting gå sänder, och att fred måste sökas på alla vilkor, hvilket vill säga. att verket måste öfvergifvas. Det andra förklaringssättet sammanhänger med den rädda politik, som synes råda hos en hop functionärer och som sSåledes är tänkbar äfven hos theaterdirectionen. Allt, som för starkt slär an på folkets känslor och lyftar dem, är ju farligt i dessa oroliga tider; läg diet. legumer och n-jölgröt. åro det enda rådliga under en monvrementsperiol. Menniskorna hafva blifvit allt för allvarsamma, det är just felet: de måste manttas. Men det går ej heller an att muntra dem med för starkt retande medel: de ma lära sig att skratta, men måttligt, men småskratta. helst med någon tillsats af jäspning. Det gör dem beskedliga. Tyskarne, med all sin loyaut och n edelfidskärlek. äro ändock för hetsiga, för stortaliga: deras romantik kittsar och väcker en hop underliga idker. rågra tum uppöfver det hekosamma siumret. Om Engelsmännen vill jag icke ens tala: den mest krypande hos dem är i alla fall en örn. som flyger vida hösre, än dagens politik anser radligt. Den romantiska nya Franska dramatiska litteraturen är då alldeles befängd, y-tor som en nyss utsläppt otamd fake. hvilken icke skyr vanliga sma hågnader. Men i Frankrike finnes dock bredvid denna litteratur en annan beskedlig och spakfärdig och lika oskadlig som det renaste vatten. Ur denna källa åö-es slitict. Stundom framtages väl också dessutom något trettie ar cammalt tyskt studentupptåg. ja till och med någon rysk stump. Chevaleri. romantik. all sköns högre Iyftning, framför allt politik undvikas med den finaste omhugsamhet. Håndelserne med Conspirationskonsten tyckas giiva mycken sannolikhet åt denna tydning. Skälet. må nu vara hvad man tycker: följden är even och ätydlig: den Kungliga privilegierade? står på en vida lågre punkt än flere landsertstheatrar, i fråga om piesernas esthetiska värde, såsom man lävt kan öfvertyga Sig. blott man läser sSpektakelannoncerna i landsortsbladen. Bada skillnaden är. att här kan uppföras en eller annan större opera: men ätven detta farter sip något klent, sedan man saknar flera af de förnämsta sujettarna för sangen Talscenen åäår icke stort bättre lottad: i Tragedien är det Her Almlöf och: NI:lle Högqvist, i Comedien Mille Högqvist och ff:r Almlöf. Namsellern Ficker äro söta fickor och hafva arbetat berömvärdt; men artister af stor: värde blifva de aldrig. Man må bedöma den sista schismen mellan lIjirectionen och personalen huru man vill) så är dock resultatet omisskänneligt: den beröfvade Kunaliga tlicatern dess förnämsta Stå . Det var genon detta så kallade Yarrangement. som den odödlige Iljortsberg (visst ick: åännu uttjenad) afgiek från scenen, som If:r och Fin Torslow aflägsnades. särn FEarne Sevelin. Erieson och Fröslind, samt H:r Berg rent ut af LIL 4 —1— aa — ——