Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1835, sida 2

Redaktion har först i dag tillfälle lemna plats för följande beriktigande från Inspektor Westerberg, med anledning af en föregående i denna tidning inryckt uppsats af Slagtaremästaren Olof Anderson: Till Redactionen af Götheborgs IlandelsTidning ! Att den berättelse, som af undertecknad blifvit uppgifven och införd uti N:o 89 af Götheborgs Handels och Sjöfarts Tidnings om det försåt och öfvervaldsom begicks emot mig natten till 30 förl. månad, skulle ståta den för pannan, som visste sig vara saker, hade jag med skäl väntat mig: men icke, att Tit. Andersson var så härdad, att han, med en frimodighet, som annars: tillhör oskulden. vågade påstå, att min uppgift var ogrundad i den del, som! rörde honom. Hvarföre införde Tit. Andersson då ej Bevis deröfver från Krono-Länsman Ljungberg, emedan man vet. att både han och dess värda fra med ifver lära begärt ett sådant? eller hvarföre pastar han ej med lika oskuldslik frimodighet. att han vid ifrågavarande tillfälle på allt sått gått mig och Krono-länsmannen tillhanda i att fa uppdagadt, om hans tjenstfolk voro brottslige eller ej ? (Ett förhållande, som skulle gjort honom heder, om det varit i verkliot.) I Fordom kunde man köpa syndernas förlåtelse för penningar — nu. tror jag, man köper dem säkrare både af Gud och menniskor genom ädla tänkesätt och handlingar; mången rik man torde behöfva påminnas om detta. i Krono-Länsman Ljungberg, som är känd för en sjelfständig och oberoende man, lär lika litet låta lacka, som påcka sig, att aflemua annat Betyg. åan det som grundar sig på sanning och öfvertygelse — och säledes i stället för ) att erhålla detsamma nu — inväntar jag med trygghet det vittnesbörd. Som han, äfvensom närvarande dräng Carl Sundberg i Åby, tillkallad af KronoIL-änsmannen för tillfället, inför DDmstolen kommer att afgilva — och som ia intet afseende lär afvika från hvad jag anfört. l. öröftigt lår jag erinra Tit. Andersson, att ordet .Ömsk::, som så vackert influtit i dess protest, är betydelsefullt för dem, som önska se yxan gå. men sjelfve ej uppenbart våga föra densamma — äfvensom för dem, hvilka lägga sig i försät, för att anfalla och plundra en obeväpnad. Sauningen fruktar icke för ljuset och en fri man biingas dj till tystnad af den elakes maktspråk, saledes betygar jag inför en allmänhet, hvars aktning är mig dyrbar, att min förra berättelse är i allo öfverensstämmande med sanna förhallandet, och i stället för att vara öiverdrifven, en del omstäntligheter utelemnade, såsom : i I) En af Tit. Anderssons drängar hade samma afton varit hos H:r NVströms dräng, och efterfragat, om jag ännu var hemkommensamt straxt därpå aflägsnat sig umder yttrande: Ådet var bra, att han ännu ej Kowunit. ! 2) Då KronoLänsman Ljungberg på begåran med mig infann sig hos Tit. Andersson. för att af dess tjenstfolk söka reda på de penningar, som jag förlorat, blef jag så väl af honom som dess fru öfverhopad med så mycken ohöflighet och stränga tilltal, att jag skattade mig lycklig komma oskadd derifran. Jag bar slntat min beättelse — och har ej det minsta velat tråda utom gränsen af det ifrågararande — måtte Sanning och RBdttrisa altid vara hufrudföremål för Lagtolkarens och Allmänhetens dom, så kan jag med törtröstan och trygghet afbida den som skall afsägas emellan oss. Åby den 10 ÅAugusti 1835. C. (. Westerberg, Inspector. — — — I I