Till Redactionen ef Götheborge HandelsTidning! Örvertygad om Red:s opartiskhet och benägenhet att meddela Allmänheten sådane wu derrättelser. som förtjena dess uppmärksamhet och derjemte Vederbörand:s varning och behjertande, anhalles om en plats uti Tit. Tidning tor nedanskrifne tilldragelse: Efter att Onsdagen den 29 sistl. Juli hafva varit i Götheborg, reste Inspector C. U. Westerberg, sent om aftonen. emot hemmet Aby, beläget va mil ifrån Staden, der han conditionerar hos f. d. Apothekare Nyström. Ankommen fram emot garden, blef hans akdon omringadt af en hop karJar, som med stora enoch ek-käppar anföllo honom i yttersta raseri. Obeväpnad, eller endast försedd med en liten piska. kunde hans försvar ej sträcka sig til annat än parera med armarne de kraftiga hugg, som rigtades em havs hufvud. Betvarne, hvaraf några svärtat ansigtena, voro försedde med knäfvar, hvarmed de först sönderskuro töm och sele, så att hästeu obehindrad bortgick, och sedan fotsacken, troligen i afsigt att sarga ben; äfven var den öfverfallnes mössa helt och hållet sönderskuren. W., som år en stark och oförskräckt karl, kunde de dock ej slå omkull (i hvilken händelse han räkerligen blifvit svärt särad, om ej mördad), utan han aflägsnade dem på ett ögonblick så vida ifrån sig, att han lopp till en närbelägen gärdesgard, dit han förtöljdes. Pa hans rop närmade sig slutligen nagra bättre fruntimmer, som bodde i granskapet. och då eflägsnade sig desse nidingar. W. förlorade under anfallet vid pass 100 R:dr IB:co, som etter all sannolikhet kommit dem till godo. Hos Slagtaremästaren Olof Andersson, hvars drängar förut ö6fverfallit W. med skällsord och stenkastning. och mot hvilka ätven andra misstankar förefunnos. infann sig, dagen derefter, Krono-Länsmannen i orten, för att, på begäran, anställa visitation efter de förlorade penningarne. Tit. Anderson var då utkommen ifran Staden till sin Landtegendom. belägen näre vid der W. conditionerar. IIan förklarade. att ingen visitation tilläts. utan emot borgen: de misstänkte drängarne fingo ej hemkallas, utan maste sökas ute på agorna vid deras arbete, hvarest de träffades, men naturligtvis nekade till allt. Tit. Andersson och dess fru. som kort förut haft W, i sin tjens. hvilken han pa egen begäran lemnat med hedrande vitsord, visade sig i intet afseende villige att få förhållandet med sine drängar utredt: och den misstanka, som ett sådant förhallande, jemte annat, torde föranleda, blir måhända ej så lätt att utplåna. Malet instämmes nu till Askims Härads-Rätt. hvarvid en stor mångd vittnen åberopas, och resultatet af undersökningen skall blifva serdeles interessant.