AUAUAi Cet 10110 )daen al denna uthalade angelägenhet. om möjligt, ma ledas med usera klokhet och omtanka. i —— De minineriesla och oppositions-bladen strida med hvarandra öfver frågån: out folket bör cilla eller ogilla Regeringens behandling af detta mal: — Lika såkert som den tör -tåndige delen af nationen önskar Jugn och ordning och är trött af revolutioner, ika mån år den dock om sine laglige frioch rättieheter. Iestavraticnen lygde ock på denna Kärlek för stillhet och afsky för revolutioner: likväl voro nagre oforsigtige författningar, kanske ej en gång gifne i afsigt att kränka kartan. tillräcklige att i ögonblicket väcka Julii-revolutionen. Vi finne det helt naturligt, att en konstitutionell-monarkisk Regering icke kan likgiltigt anse bemödandet att göra Frankrike till republik : men det år icke minäre sannt. att en thron. sem, endast genom folket. upprest sig på rninerna af en tuscnårig laglig rättighet, bör vara dubbelt försigtig vid valet af medel att Bibehalla sig, och ej eller ådraga sig det ringaste sken af den koustitationella folkrättens kränkande. . Vi tro likväl icke, att behandlingen af denna sak kan vara populär; vi frukta icke ögontlickliga revolutionära följder, n. en väl, att ett törne qvarblifver, som förborgadt varas.till dess såret är moget. Utom föregaende statsmannens reflexioner ha va vi för denna öfvertygelse änmu söljande grunder: de röra I) behandlingens laglighet: 2) motiserna dertill ; å) ändamalsenligheten eller snarare icke-ändamalsenligstieten deraf. . . I, a) Mångden af Folket kan aldrig vara sinnad för exceptionella domstolar. Man ser ock i för handen varande fall. då det handlar om upproriska försök af endast borgare ficke någon af Pärskammarens medlemmar) ingen konstitutionell grund. att antaga Pärskammaren till domstol deröfver. Man fragar, hvarföre man undandragit de anklagade, huru skyldige de än må vara, sine naturlige demare och Juryn? Det gör i 6) ännu djupare intryck, att man vågrar dem sjelfvalde försvarare, en rättighet. som i Frankrike är sjelfva mördaren medgifren. c) Vidare finner man det stridande mot ordningen, utft de till tjenstgöring hos de fängslade kommenderade nationalgarden blifvit ställde under liniemilitärens öfrerbefäl. Under denna, huruvida riktiga lemna vi derhän, invändning, visar sig tydligea Nationalgardens vederrilja för saken. I början utgaf man den endast vara några enskiltes åsigt; men nu har den spridt sig till hela legioner. Deraf följer . . 2) att man beskyllar Regeringen för orena motiver till utridgande af dess makt och inskränkning af konstitutionella rättigheter: a) att man med ett slag vill tillintetgöra republikaner och republikanism. att man mera förföljer opinioner och grundsatser ån ytterligheter; men Frankrike år ömtåligt för frihet i åsigter och meningar: 6) att man genom detta förfarande vill behaga främmande makter — en tanke, som ensamt skulle vara tillräcklig att skada sakeus popularitet; e) att man har valt Pärskammaren såsom det hörsammaste verktyg. Man bör härvid göra afseende på Pärskammarens pu farande ställning. Man ville genom ärftlighetens upphäfvande, äfvensosa genom majoratets inskränkning, gifva aristokratien dådsknäcken, men hade dervid icke öfvervägt, eller snarare icke besinnat dessa framställningar, att Pärskammaren derigenom så mycket mera förlorade sin hittills hafda och. ofta bepröfvade oafhlängighet, vis å vis Regeringen, da denna fick rättirheten att, till belöring, utnämna Pärernes söner till deras fäders ärftlige efterträdare. Hvad nu 3) behandlingssåttets indamalsenlighet vidkommer, så har redan, a) genom de anklagades ötverenskenna och visserligen bullersamma gensträlvighei. Pärsdomstolen nödgats till mått och steg, hvarigenom , huru oundviklige de ock ma hafva varit, densamme likväl i vissa fall visar sig såsom domare i egen sak. Detta visar sig ännu häftigare uti väckandet af en ny rättegång, neinligen genom de 91 protesterandes inkallande för domstolen. Desse åro till största delen lagkunnige, advokater. som de anklagade valt till sina försvarare. och hvilka men icke antagit. Men inkallandet har blifvit beslutadt, innan underskrifternes trovärdighet blifvit allmänt erkänd och under det den, om ock ån så bittert. likväl försigtigt författade protesten öfverhufvud icke är lagligen straffar, utan endast densamiumnas ostentliggårande. 6) Denna omständighet föröker uppenbart antalet af systematiska motståndare: nya försvarare skulle knonna väflas. och rättegången blifva en villervalla utan slut. c) Ett stort antal Pärer är med allt detta ej af lika mening och har frikallat sig fran all delaktighet. Å) Neningar och grundsatser kunna endast besegras genom åsigter och grundsatser, hvilket t. ec. år händepren med Journal des Delats, eharn, som det synes. med rivga påtörd: förtöljelse alstrar alltid antingen en verklig eler förment martyrdom och har nu på nagon tid ofta vallat grofva misstag. e) Man vill upplösa Natlanalgardens motsträfvige legioner: gör man rätt deri? Villele upplöste hela Pari-iska Nationalgardet; det uatskiljdas Ingnt och Ministeten segrade. Men under Julii-dagarne vedergälce de putset: deras del i Julii-erelutie-ens utförar de var ganska våsendtlig. ) Man frågar sluteligen under dessa forLallanden: Ilvartill tjena de förfärliga omkostniugar, som denna rättegangs upptagande i Paris och inför Pärsdomstolen har förorsakat 7 Ala de ar klagadeom ock dertill ovilkorligt dömde. skola icke kunna hopskafe dem: Uvom drabba de alltså annat än folket. som hyarken astnndat eler biltigat denna process? föra Kall un allt detta slutas? med en dom eller amnestic? Berge delarne skola medföra stor förlägenhet och efterlenena ett djupt Intryck. Vi önske nppriktigt. att misstaca oss häruti, men kunna emellertid icke annat tin beklaga, att den milde Marskalk Gerards tidiga råd till amnestie icke i rätter tid tunnit oppmärksanhet, och frukta, att man framdeles skall få or2Aä. 22 — — AA DPA bar JT