det är att vandra genom rosengärdar at tankar. komna ifran himlen ner, från Gud, som bor i ljus, det ingen ser, År den obildade ej sjelf sin egen karikatur? Hvem råknar villostegen på vågen upp till ljusets helge lom 7? Der synes verlden med sin tiärd så tom, och jordens skatter äro der så ringa, ty höga saligheter jemt bevinga den trågne anden, hvilken sist och först oändligt dricker i sin kunskapstorst ur denna eviga och klara källa. hvars vagor tyst fran paradiset välja. Och sanningens och konstens offezprest-. hur herrlig är han! Ej vid tiden föst, han svurit evighetens segerfana. Han följer stjernan på dess langa bana och måter hatvets djup och solens krets. Ilans forskning går på Himalayas spets och sitter undrande vid Niagara, och öfverallt han tingen vet förklara. Ur kiippans schakt han hämtar klingans stål, men skilda länder, skilda tungomal förbrödrar ban med rent och trofast sinne, och blott i henom lefva hopp och minne. Hvem minnes ej i lagerfestens sken Lunds-unionen för sex somrar sen, då Oecileuschlåger och Tecner hår s!Öto sig bröst till bröst och broder -pandet knöto emellan länderna vid Sundets vag? Två systrar nalkas nu i segertag hvarandra mer och mer, — den hulda Danay den hulda Svea, bada segersana. ha öfrer vunnit agget i sin barm, och deras syskonkärlek brinner varm. 0. skola folken en gång blifva bröder, det är ej mörkret, som den slägtskap föder: Skall jorden lyftas emot himlens bla, det är ej yran, vi må hoppas på, och minst till bilduingsmedel duga svärden : lott veteuskap och sans eröfra veriden; inen vetenskapen åge då sin rot i religionen och för Herrans fot knäböje ödmjuk med förädladt sinne, och som en helig offerlaga brinne! — Nyss under templets höga hvalf du stod med flitens segerfröjd. med äårans mod, du vetenskapens unga riddarskara! 0 det är skönt att ljusets brudgum vara, skönt är att bära lagren kring sin lock, men ännu skönare det blir Er dockatt kämpa for allt stort som ännu skiner i tidens natt bland härjade ruiner. Nu öppnas vädjobanan Er: i dag J hafven fatt det stora riddarslag, och äran viukar Er och minnet önskar åt Er en lager. som evärdligt grönskar. Gan framat med Apostlabröst i brand och striden, vinnen segrar, kung och land och samvete och Gud belöna Eder. och när Er sommarsol en dag nått neder, och höstens sena afton snöbeströr den gyllne lock, som lagren nu berör, och minnets tarar Eder kind bedugga. — visst tänken J på Lundagardens skugga, på sommardagen, då i glåäddens här: re 129 o må den tanken bli Er evigt kär! — a —e—— — —