Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1835, sida 3

Styckegods. FANTASI PÅ SJUKSÄNGEN, Ett tråkigt göra att vara sjuk ! Och ve den dagen det kom i bruk ; VÄl tiden går, ty hon kan ej annat. Men langsamt gär hon likväl, förbannadt. Man liknar tiden än vid en pil, An vid ett störtsall. än vid en il: Hvad dessa bilder dock äro fadda! Mig arme tyckes han lik en padda: Ty som ett skottår är dagen läng, Och när han somnat till slut en sang, Da kommer natten. du milde fader! Så trög som trenne Olympiader-. 0, fick iag köra SolgudenVagn. Da skulle hästarna göra gagn! och sick jag Luna vikariera, Med stormsteg skulle Jag da marchera. — Snart bara skuggan jag ligger här: Eldgaffeln mot mig en Domprost är; Ty kommer handen refbenen nåra. Så kan hon sig mot de hvassa skåra. Min näsa blifvit så tunn att man Beqvämligt genom den låsa kan, Och rygg och mage nu helt behändigt Väl kunna kyssa hvaraun invändigt. Hvar sena blifvit ett tunt gelse En maklig föda för maskarne. Jag fafängt sökt och jag fafängt letat, Jag kan ej finna hvar vaden setat, Dock knåna växa när vador gå : De nu som dufslag på stänger stå, Men tar jag spegeln att mig betrakta, Då får jag rysa och bedja sakta. Så bögt kindknotorna skjutit opp Att man kan hisna från dess topp, All verldens ordning vi härvid röja: Att på ruiner skall allt sig höja, — Om kinden fordom har ägt en ros, Så är den nu, på min ära, kos, Och fanns det eld i mitt stackars öga Har han sitt urllem sökt opp — det höga. Med mumien ville jag byta färg Och hvarför ej med detsamma mårg ? Ty rimmet fordrar sin rått omsider, Och skall den fordra i alla tider. — Men min omgifning är värst af allt, Ja, värre nästan än min gestalt. Ej minsta stråle i rnummet skiner, Ack! J despotiska rullgardiner! Ett kostligt påfund af bara hit, Att ljus stängs ute och död släpps inn — Men tiden strider alltjemt mot sjuset, Så väl i kojan, som Riddarhuset. I skymning lefva — i mörker dö: Se så är regeln — vårt olycksfrö! — Har allt i dunklet mig hår förskräcker! IIvad hemska spöken jag jemt upptäcker: Se på sjukvakterskans ättickmund, Som surnar mera med hvarje stund! Se denna usla aptekar-smörja Som kropp och kassa att döda börja ! Likt tjocka prester de flaskor stå Med sina alnslånga kragar på. Och sedan dessa fördömda burkar: I dräglig yta som verldens skurkar, Fördölja de hvad som bittrast finns, Min arma tunga det ännu minus. Men tyst! jag tror Jag hör nära ljud: Min Doktor kommer — 0, Herre Gud! Med nya dioppar och nya plagor Och gamla upptåg och gamla frågor. — Ja, visserligen är döden härd, Men är ett intet mot låkarvård.