Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1835, sida 3

Men med ett enda slag af runostafven: Ett annat Hedenhös gar fram ur grafven. Du fria bygd! du ärans hawamal; Se sädrens sköldar der i vinterqvällen: Som stjernor sitta de i himlapellen, Vakteldar lika, öfver berg och dal. Och öfver sundets skumbetäckta vågor Ån månget drakskepp uti natten flyr : Men rundt kriug kölen dansa norrskenslågor, Ty dödens utkik står på däck och styr. Och skeppet flyger öfver böljans spegel. Till Valhall fården går med fula segel. Men, se åt stranden , se hur skogen står Och sträcker armarna mot himlabågen ; Betydningsfullt han blickar öfver vägen , Och aftondagren glänser i hans hår. De raka stammarna sig mäktigt lyfta, På dem har hundraårig mossa grott; Och jättekulor synas i hvar klyfta Der kraften fordom , rå men senig, bott. Och åskan prägtigt öfver rymden rullar Och lyser upp de gamla ättekullar. Der. ovän, ser du Sagas hem igen, Kom då ej hit, om ej en graf du söker: Stamtaflan blott af nederlag du öker, Ty fådrens vålnader hår vandra ån. Stormfågeln spejar dig, hur tyst du smyger. Och döden lyfter öfver dig sitt svärd, Och frihetsengeln öfver fjällen flyger Och manar oss att stå emot en verld. Ja Sagas evigt sköna hem är Norden — En enda Åttehög den står på jorden. i Förf. till Thorgny.)