Sagac hem. Jag vet ett land, der minnets genius står En väldig skyldtvakt öfrer tåderas grikter, Der kämpen sofver med sitt svärds bedrifter, Då ryktet med hans namn kring verlden går. Ett mäktigt land, mer fritt än alla andra, Der hjeltens svärd vid skaldens harpa ses; Så dikt och sanning hvila på hvarandra. Ty blott ett språk för allt det sköna ges. Det språket heter sång och tillhör Norden — Det skönaste af länder uppå jorden. Ja, sångmö! sätt dig bögst på våra fjäll, Och blicka kring dig i de djupa dalar: Och uttyd Minnet, som dernere talar. Dess seger-runor uppå hvarje häll. En enda stor bedrift är Nordens åra , En hafsörn lik, som emot ethern flyr; Allvarlig nog att verldens storhet båra, Och stark, att trotsa hvarje äfventyr. Se på hans flygt, hur han förmåten svingar Och uti solen doppar sina vingar. I templets pelargångar ljuder an En andellviskning om de stora döda; Den nya tiden lyfter, fast med möda, Det jätteminne, som här går igen. Och Saga sjunger uti stjernenatten, Dess stämma klingar lika underbar; Lik Fufner hvilar hon på gyldne skatten, Som har vår forntids sköna skördar qvar.