artiklarne. Då man emedlertid icke sett den fråga, som egentligen bestämt Ins. att nedskiitva dessa reflexioner , tillräckligen afbandlad eller framställd etter de grunder, som Ins. anser vara de ensamt rigtiga. Såsom i Skanska Corresp. N:o 17, så har man icke tvekat att äfven fritt yttra sina tankar öfver ett ämne, som nära rörer större eller största delen af Samhällets mallemmar. — Härmed menas Prohibitif-systemet och derifran härstzunmande lurendrejeri och tullförsnillning. Ett folks lycka beror af dess Regerings vishet, det är sannt: men latom os närmare betrakta hvari denna vishet bör bestå. — Icke kan man i vara upplysta och bildade tider påstå eller medgifva, att Regeringspersonalen i nagot land på jorden utgöres af de enda klokaste, kunnigaste och upmYystaste uti alla det menskliga vetandets former. De äro menniskor de så väl som vi andra och kunna lätt misstaga och irra sig. . Men deras misstag äro så mycket förderfligare, som de imflucra mer eller mindre skadligt på en, flera eller alla samhällsklasser. Manne det icke derföre vore nyttigt, att Styrelsen, innan den fattade och promulgerade beslut och författningar rörande hvarjehanda ämmnen, förut gjorde sig underrättad först om nyttan och nödvändigheten af dess åtgärd och sedan om vorkställignetens möjlighet eller de hinder, som det förnärmade enskilda eller allmänna intresset deremot möjligen kunde uppställa. Hvar och en Styrelse. Stor eller liten, maste, savida den vill att dess förordnanden skola verkställas, vara bekant med de samhällsklasser eller folk, för hvilka de Stiftas; den bör vara bekant med deras seder, bruk och bildningsgrad och till följe deraf med deras asigter, önskningar och bellof. Deruti måste saledes en Regerings vishet bestå, att den förstar att göra folkets vishet d. ä det allmänna förständets till sin egen och till följe deraf handla i likstämmighet, icke med någras, utan med hela folkets fördelar, önskningar och behof. Men hela folkets fördelar, Önskningar och behof kunna. för att nyttja en stor mans ord, icke vara annat än det mest råtta; saledes bör nvar och en författnings yttersta princip hvila på denna osvikliga grundval, eller det mest råtta — den ogillas aunars af allmänna opinioneu och blir då mer esler mindre oefterlefvad. För hvar och en medlem af samhället år det enligt naturens och förnuftets principer tillåtet, att på ett förständigt sått njuta af och begagna sig af alla de fördelar och alster. som hans egen eller andra nationer äga, såvidt han genom sin förmögenhet. sin flit och sina kunskaper, d. å. genom sitt arbete kan på ett rättsenligt sått bereda sig dem. Jorden liksom ljuset tillhör oss alla. Men naturen har icke i lika mått kunnat beskåra alla sina barn alla de fördelar, alla de njutningar, alla de produkter, hvaraf hvart och ett himmelsstra-k, hvarje verldsdel, hvarje land och nästan hvarje provins åger sina skiljaktigheter; och den har lyäfvat nåstan hvart och ett ställe på jorden med sina serskilta fördelar. njutninvar och produkter, i så rikt matt. att de omöjligen kunna alla användas på det ställe, der desamma blifvit frambringade. förutsatt att menniskoförnuftets uppsinningatöormaga och verksamhet tiilräckligt första att ösa ur de oftast outösliga källorna för menniskans välstand och njutning. På ett ställe bar naturen fyllt sina berg med guld. på ett annat med silfver. Här frambringas jern och annorstädes andra metaller. Här glöder drufvan uti vwolens guld och der spinner silkesmasken sitt sista hvilorum. På Lappmarkens snöhöljda slätter lefser den nyttiga Renen. och rikedomen uti Södra Amerikas skogar, land och haf är omätlig. Menniskoslägtet, spridt örvar hela jorden, år likväl samma slägte. Samma ön kKuningar och begår med obetydeliga modifikationer, lesva i hvarje menskiivt bröst — och detta begär år begäret efter lycksalighet, eller önskan att göra sig lifvet så angenämt, så litet besvärande som möjligt. För att vinna deuna lycksalighet, ansträngs alla snillets och kroppens krafter, och resultatet af denna ansträngning är förmögenhet, rikdom. som är detsamma som ett sam.hult arbete. — Emot allt eller en del af denna förmögenhet. som man icke bohöfver. vill man tillbyta sig öfverskottet af on annans samlade arbete, som deane icke behöfverför att a ömse sidor kunna njuta eller hafva fördel af hvarandras snille, talanger eller konster — dotta är handel. Att förbjuda eller försvåra detta. vore det icke samma orömlighet, som att förbjuda mig att vara glad, förbjuda mig att hafva önskningar och begår? Ingenting är likväl mera orimligt än att. för att garnna nägra få. lägga band på alla. Vilkoret för samhällsmenniskans Iveksalichet är allmän frihet, men en frihet, som begränsas af moralens och HÄAlreus föreskrifter, d. ä. friheten att på ett. rättsenligt sått begagna sig ar åc förmögenheter, som naturen nedlagt hos henne. Om nu eu Styrelse tillstådjer denna frihet at en klass menniskor och förbjuder eller inskränker den hos en annan, kan detta nagonsin komma under kathegori af rättvisa? Skalle man med antagando af förut yttrade grnudatser någonsin sSkåligen kunna tro. att man uppitjelper fabrikerna och industrien i ett land dervicenom. att man törbjuder samhällets medlemmar att köpa sina förnödenheter af någon an an än al dessa sabrikantersom da icke skola underlata att till det yttersta uppdrifva priset pa sina alster? ÄÅr det icke naturligt. att då jag köper. eler som är detsamma, mot Öfverskottet af mitt arbete tillbyter mig ötvesskottet nf em annans arbete, jag söker att lemna så litet och få så mycket sem är möjist, det vill säga. köpa för bästa priset? — Det är svart att åÅlvertvgas om oriktigheten bårutinnan. Om nu nåsra vissa mer