Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1835, sida 2

l 218 MP 3e. liserade, lofvar ej alltid framgang-. äsfven da pluraliteten star färdig att med saxen hota de onyttige vattenskotten. Men om tillfället nägonsin varit gynnande att i detta afseende vänta en verksam aåtgärd, så är det visserligen nu. Fienden, som förfluten sommar sa gräsligt härjande gick fram ibland oss, lärde oss äfven ett och annat — vare dock langt ifran mig att säga, det Choleran undervisat oss, huru vi böra begrafva våra döde. Den tvingade oss att sanslöst bradstörta med de offrades begrafningför att, om möjligt, icke påskyuda vär egen. Men ingen lärer neka att ju mången inskränkning , som då i nödfall gjordes, i sjelfva verket är bade nyttig , förnufiig och med religionens föreskrifter i den. förtroligaste öfverensstämmelse. — Före denna terrorismens tid var det vanligen tempelklockan , som först bar oss underrättelsen om ett dödstall. Det finnes väl intet språk, som är lämpligare for ett dödsbud. Dessa monotona, men högtid iga ljud, som sväåfva mellan himmel och jord. och som endast för de lefvande kunna hafva en betydelse, äro ett herrligt: Memento Mori! (kom ihog döden!). Ma då denna atskedshelsning bibehallas, Åsom den hådanfarnes svanesang till allmänheten , sasom en hälstang för tankens lyftning till högre rymder! Men hvartill dessa förnyade ringningar vid jordfärden , som blott äre yppighetens efterrop ar den i sin enslighet så sköna Jåälaringningen. Redan Konung Carl IN ang ar 1602 sadane ringningar för mindre nö liga. Han bexlagade att ehura de, som dogo , maste lega klockorna, hvilket ingen ringa summa utgjorde om året, visste dock ingen, hvarest sådant allt tog vägen. Om än icke den sista anmärkningen är tillämplig på var tid, så är dock visst, att vi ännu grundligare än han böra hafva hunnit inse sanningen i den förra. Det är ingen obetydlig penning, som för detta ändamal ur ett fattigt bo utgår, när hvarje klok besparing år af yttersta vigt. Insändaren hör visserligen icke till det folket, som finner penningens klang uppbyggligare än klockljudet — men sanningens röst är honom helig. — Man disputerar i vara dagar sa mycket om indragnings-makten — här int. äslar en Casus, der han icke skulle skada. I en ännu högre grad gäller detta om de tillställningar , som för öfrigt åro vaniige vid begrafningar. Eller, hvilket bruk kan val vara mindre afpassadt efter den högtidliga stillhet, som bör rada i ett sorgehus — ån att inbjuda , stundom ända till hundradetal, menniskor , hvilka , uppställda ester den verldsliga rangens tumstock, vandra ut att betrakta sin dödlighet? — År det icke för all alfvarlig känsla och sann smak på det högsta motbjudande att se den menskliga fåfängan uppställa sitt glittrande garde omkring en graf, der maskarne snart skola börja sin måltid. — Och hvad sägen J om en ravgtvist i en likprocession? Vänten några är mine Herrar, och låten edra Skulle i dylika mål någon rangordning följas, så borde det väl vara den, som tiden sjelf benknotor utföra denna strid, när de rakas i Kyrkogarden. utskrifvit på vär hjessa eller panua. Här böra endast tjensteår komma i fråga. Lifret är tjensten. : Alla folk hafva vördat älderdomen, och i en vandring till grafven bör han gå i spetsen. — Men återvändom till Sterbhuset, der bålarne ryka och glansens klang öfverröstar snyftningarne. I striden brukar man trummor och trumpeter, för att öfverljuda de sårades och döendes jemmer. Men sedan slagtningen är slagen. vandra vännerna Öfver valplatsen, öfverräkna sina förluster och fälla saknadens tårar utan buller och bång. Lärom af striden, huru vi skola lefva i friden! Om det vore närmaste anhörige och en förtrogen vän, som vandrade ut med på den sista fär den och tillbaka att njuta en måttlig vederqvickelse — se där hvad man skickligen kan tillata sig i grafvens grannskap. — Men kastom bartåcket öfver de oordningar, som icke så sällan bli efterpiesen, sedan tragedien är slutad. — En hederlig begrafning följer blott pa ett hederligt lif; den kostar. ej stora summor. Alltså gör tillrustningen intet , skärper blott contrasten. Döden är döf för det jordiska lifvets musik och bjelror, som fafängan sätter i rörelse. Vi sätta ju det högsta värde på en stilla död, hvarföre ej också på en stilla begra:ning? Lugnet är sorgens och besinningens element, deri böra de växa, om de ej skola förvandlas till krypväxter, som blott slingra sig utefter jorden och glömma att lyfta hufvudet mot ljus och odödlighet. När härti! kommer — — — 1 11 7 me 7 2 2 1 iv