beligt fast. att Radgisvande personalontill en stor. ja största delen, måste bortbytas, om förtroendet NStatsmavterne emellan skall aterkomma. En olycklig och för Landet högst skadlig törvillelse är det, att större delen af Radgifvarnedå de så allmänt anmanas, att lemna sina platser, envisas att bibehalla dem. Den Kongliga Magten förlorar i längd dervid. Afvensaå Representationen, ty striden urartar till bitterhet och öfverdritt. Hvarje öfverdrift rubbar jemnvigten Statsmagterne emellan, och jemnvigten utgör det dugligaste i det Constitutionella Systemet. Regeringen behörver pengar. Genom den Radgifvande Personalens bibehållande far den knappa anslag, bittra Revisioner, och Statens förkofran aterhalles. Förlusten deraf blir i längden lika kännbar för Regeringen som Folket. En till en del förändrad personal — välförståendes att förändringen skedde med afseende å en reformerande grundsats — skulle bereda en nu saknad välvilja mot Regeringen fran Representationens sida: gifva lugn åt den, som man nu påstar sig vilja skänka det genom medel, hvilka uppröra i stället för att lugna, och slutligen ändock skola frambringa just det Resultat. man nu motarbetar. Det är mangen gang yttradt af de så kallade Liberala Bladen, att förändrade Radaitvare. utan Representationsförändring, samt Bureaucratiens derigenom skingrade inflytande, icke kunna verka de stora förbättringar, som den smsade, tänkande Massan af Nationen önskar: hvaribland, såsom en hufvudsak de tryckande Grundskatternes förminskning genom förhöjning i indireeta skattarne.eller genom ett noga beräknadt och tast bibehållet hushållssystem, grundadt bland annat på staende Armcens minskning, obehöflige tjensters indragning. Domainernes försäljning, m. m. Ehuru vi icke ha den äran att höra till den lifliga flygeln af det så kallade Mouvements-partiet, dela vi likvål denna asigt; men vi äro tillika öfvertygade derom, att de ficste skola lugnasja blifva så pass nöjde, som man under desse stormiga tider kan blifva, blott rörelsen. om än med tuppfjät, fick ga tramat utan knorr och reactionsförsbkatran Radgifrande Personalens sida. Vi äro öfvertygade derom, att den som har mest att säga i Svenska Styrelsen, skall finna sig lugnast och lyckligast af att lata sakerne gå sin jemna gang: att man langt ifran. tt sakna magten. att ensam leda allt , skall finna sig ha lagt ett tungt och såkert band på Rådgifvarne. om de på eget ansvar få uppgöra och för Representanterne framlägga ett system för inre Styrelsen, och ätven under eget ansvar handla i öfverensstämnielse dermed: att styrandet af Årmeen och tillsättaudet af dess Embetsmän, samt ledandet af den yttre politiken är nog för att taga en Mans hela verksamhet i anspråk : att man vore bäst belaten med att Radgifvarne få uppsöka de Embetsmån . som äro skickligast för befordrandet af den iurc styrelsens jemna, alfvarsamma. men åndock raska gang. samt att det blott behöfdes, att. om Rädgitvande Personalen skulle vilja verkställa retrograda rörelser, sätta fram det YTot. som Constitutionen visligen lemnat i Regentens hand. Att allt detta utan buller och skakningar låter sig göra år vår, och troligen de flestar, olvertygefe: ty folket är oåudligt medgörligt. Sadant synes bäst deraf, att modernäringen taligt hittills fördragit. att svagare interessen inom landet tagit högsätet, da Landtfastiglicts-Interesset fatt nöja sig med nedersta trappsteget till den Ekonomiska lyckans Tempel. Skulle detta mägtiga Inter see likväl se intet hopp gitvas. att genom den Radgifvande Personalens förändring, sa förändrade Stylelsegrund-atser, och nagon lindring i Ålodernäringens bördor icke vara ätt förvänta, så kuude det visserligen håända, att en strid af betånklig art uppkomme — en sak som icke vore ofverensstämmande med deras onskar, hvilka, såsom vi, väl vilja, att allt skall gå framåt, men icke i töljd af den råa viljans, utan allenast genom ötvertygelsens kraft. Med spänd uppmärksamhet afpidade man i Provinserne Riks-Råttens Dom icke derföre, att man hvarken trodde eller ens önskade, att den skulle fälla Styrelsepersonalen, hivilkens Dom, hvad principerne angär, redan i flere är varit anslagen på den Stora Taflan, Folkets Ufrerlygelse, utan för det, att man hoppades, och hoppas åännu. att efter den Juridiska frikånnelsen, de af Radgifvarne som icke vilja träda in på Reformernes bana, matte visa sig äga så mycken agtning för det sansade omdömet, att de icke för syn skull, utan på fulla alvaret, begära sitt afsked. I ett sadant fall vore det icke utan nytta, att tänka sig nödvåndigheten at. att vid återbildandet af Radgitvaude personalen, afse enighet i asigter hos den sanuna. Om ett sådant mål skall vinnas torde man böra srangå den hittills vanliga methoden, att i nämningen af Stats-Råd, blott se Embetsplatser fyllas, på samma sätt, som i ett förvaltande verk. Det torde behöfvas, att gå till rads med nagre af dem, man har för afsigt. att, i följd af deras grundsatser och duglighet. ofelbart intaga i Styrelsen, och lata dem gifva förslag på sina medbröder af lika ötvertygelse och duglighet. Bland nuvarande Radgifvande personalen finnes onekligen Mån . som skulle kunna qvarstadna, och, hvad fyllandet af de öfrige platserne angar. så äro de personer, som, i törening med duglighet och dritt. adagalagt en fast vilja, att träda in på det reformerande Omradet, så få i vårt land, att valet suart borde vara gjordt, savida icke någon fremmande bevekelsegrund dervid far rada. (Dagl. Alleh.) —— — — — — —— — — — ——————— 0 6 oompm mo