Lindahl till 50 Daler Silfvermynts böter i tveböte, som; förvandlade till urbota straff af tjugofyra dygns vatten och bröd, jemväl föranledt att jag blifvit inratt i häkte, derifran jag nu föranlates, skild tran famille och affairer samt såmedelst icke blott sarad till min heder, utan tillika oersättligen skadad i mine angelägenheter och näring, om icke vålfärd, vägar anropa Höglofl. Kougl. Krigs Hof-Rättens högrättvisa uppmärksamhet på ett sörhallande, som, om det å ena sidan, så märkligen förnännar min enskildta personliga säkerhet, å den andra, med exemplet hotar hvarje inedborgare ; och jag Börjeson, som på grund af vittnesmål af vanfrejdade Drängen Johan Ander rsson, hviiken 2:ne ganger unde :rgått straff för snatteri och nu för okynne hälles å härvarande Stadens Corrertionslins, blifvit alagd edgang. har saledes äfven mast vidkännas ett melm, som 3.6j all anledning bäde af vittnmalet och upplysta förlmllamlet i öfrigt. Jag känner mig destomiudre böra lida detta, som. utan vittnets vanfrejd, edgang i alt fall, med den qvalificaII tion Krigs-Bätten antagit i afseende på Lindahl, icke skulle, vid jämföreke af 17 Cap. 32 I Rgs. Balken och Kongl. Förordningen den 20 Jannarii 1779 äga rum. I fråga åter om oss hägyemå anmärkas, att fastå in vid första Råttepångstilljäället den 10 Januarii annat intyg om kallelse å oss icke förekommit, än vad Väbeln skall berättatbeslut likväl blifvit fattadt om vår sedermera, enigt protocollet den 13 Åannarii, utan vidare kallelse, verkstälde hämtning ill kKrig-Rätten: ett förfarande, olagligt och förnärmande för hvarje under acen tryggad oförvunnen medborgare, först lagligen ägt narr, om och när vi ateblifvit efter bevislig och fullständig kallelse, sont ingalunda adagalägges med eusamt intyz at en Väbelhvilken, så väl som domaren , med pligt att enligt 14 Cap. 94 s. i Krigs-Articlarne och hvars 26 S. i samma Capitel icke orauleder inskränkning. har att, icke mindre i fråga om kallelse, ån Rättegangen i allmänhet. stidla sig aklmån kr till etterrättelse. Hvad un hufvudsakligen först angår mig Lindahl: så. utan att nu utlåta mig öfver de Recementsordres. som uppgifvas halfva grundlagt Weinbergs förfarande. enaär desse, om do verkligen existerat eller existera, icke kommit il annan kaoaedom än inom militairen. saledes, likasom i alt fall, föga lära vara efterrättlige för Stadens invanare, som ånun icke direkte blifvit stälde under Krigs-Articlarne, täckes Höglofi. Kongl. Krigs IIO-Rätten högt upplyst tinua af pretocollet för den 13 Jaouaril, att hela den förskräckliga häudelse, som i kKrigsväsemtet gjort så mycket buller och då man derifran uudantaver Licuteuamten Weinbergs egna felaktigheter i Salmlnlen oelh hans bestäållunhet med en Patrouille, som ingen ting hade att uträtta, deri bestar, kligt Weiobergs egen uppgift, att da han ungefärligen klockan 3 cierniddagen en dag i början af Dscember inanad j01-udet är mött mig på CasernTorget och anmodat mig skaffa rätt på en Artillerist. jag, som hvarken fann mig villig eller skyldig att uträtta sådant ärende, yttrat: förbannad menniska: ett yttryck, som, harn det än må tydas eller förtydas, aitid skall sakna den vigt Krigs-Råtten derå lagt; och om jag ån, med den föga uppmärksamhet ; betraktar Lieutenantens befattningar eller icke be futtningar, klädsel eller icke klädsel, sidogevär eller andra gevär, lemnat alt detta utan egentligt afscende, enär, hvad klädseln serskilät angår, alt hvad jag i vid tillfället varande skymning eller rättare rent af mörker kl. 5 e. m. i December månad kun nat urskilja, var det, att en man med kappa eller annat ytterplagg tilltalade mig med en ton, som minst föranledde det vara en officer, skulle, på sätt jag anmärkt, minst den följd deraf kunna dragas, som olyckligen kommit kriasRätten i sinnet, enär, utom det att ett sådant yttrande, i fall det verkligen ägt rum, icke kunnat vara stäldt hvarken till eller om Licutenanten, Såsom da ryckt utur sitt sammanhang , utan fastmera föranleder, enligt hvad artilleristen Sundström vittnat, att när Lieutenanten gifvit mig tillkånna utt en artillerist ingåätt i Boden, hade jag yttrat mig: den förbannade menniskan, som jus ej kan bli af med. rätteligen fattadt och sundt bedömdt, destomera oundvikligen måste hafva afsedt den karl, hvarom fråga var, sour Bieutenanten bordt sjelf bäst veta, att jag aldrig haft med Lieutenanten att göra, och hvilken karl mahända varit en bland de flera, som städse i deras. husliga angelågenheter sökt min boutique och förorsakat mig missnöje, utan att jag. då min näring beror derpå att sälja victualie-varor, derifran later mig hindra ar nagre Regeme uts-ordres, dem jag lemnar i deras värde, yttrande t, rätteliven bedömdt, med afseende bade på Lieutenantens och min ställning i mörkret och för hvarandra okände, då alla äro svarta i mörkret, lika litet kan Skjäligen och lagligen iklällas brottslig egenskap, sour jag såstat afs:ende på Liemenauteus uppförande emot mig. Skulle ater så vara, att icke alla inför lagen ära jemnade rättigheter, misstager jag mig Svarligen om Lagens ändamal och de på Lagarnes verkan byggde samh: ulstörhallandenBeträsande ater mig Börjesson: så ehvad vanfroajdade vittnet Anderssons vittnesmal ma gälla eller, efter hvad jag i all ödmjukhet yrkar, aterga . skall likvål deraf altid saknas hnglig grund för edgang, enär vittnet. på min fråga, om vatvar:ur riktades at Licutenanten, åberopat sin förra berättelse med det tillågg, att den rakade Lieutenanten och hvarföre. da tillika icke bestämdt är, att jag eller någon aunan med uppsåt att träffa honom deu kastat , ma skylla sig sjelf, då han intränger blaml folk af alla slag och i enskildte boningar. där annan utväg förefanns för Lieutenantenin Lun! än att Sjelf hua jugt etter fria menuiskor: men vare Sig med verkligimtau etter icke verklixueten häraf hur det vill; så förefinnes likvxä! här enahanda förhållande i asecude pa afsedd qualitication. ty någon följd kan icke lagligen dragas deraf om jag tilitälligtvis eller till och med veterligen bestänlket Licutem enten ved spir tus eiler annat, oc och innan edgang äver rum. m: ste följd: 4 förutses. .iii — 1 14. Pr as . 2 2