ett obetänksamt ord, skulle släpas i häkte eller icke, och på den beskastkenhet, hvarefter de behagade uppställa sin angifvelse huru länge och till hvad påföljd man kunde der qvarbäållas. Huru lätt kunde icke en listig Kronobetjent, sedan han inlockat någon enfaldig menniska att gifva sitt omdöme öfver den eller den Kongl. Propositionen, den eller den Författningen, leda talet så, att den entaldiges möjliga missbelåtenhet kom honom att fälla ett obetänksamt yttrande. Straxt skulle då den snikne eller tjenstsärdige vara framme med hotelsen att fängsla, i fall han icke med en hundrade Riksdalerssedel kunde förmås till barmhertiohet. Måhända skulle Konungen anbefalta åtalets nedläggning: men emedlertid hade man, sastän man intet ondt gjort, varit sin frihet beröfvad, måhända hela halfva året eller deröfver. Vi visste, att Stånderne i Bränvinsbränniogsfrågan fattat ett beslut, hvarmed BondeStändet icke hade skål att vara nöjdt. Författningen skall dock utfärdas af laougl. Maäj:t. Iluru lätt kan icke ett missnöje öfver denna Författning, hvar till Ständarne äro egentliga skulden , yttras af någon nppriktig och oförsigtig Bonde eter hans hustru. Och straxt kunde ett högmalgbrott vara å bane. 8 Botwid Jonsson hade väl velat skrämma oss med minnet af Christian Tyrans Regering. Men denne blodtörstige Tyrann lärer nog föga brydt sig om hvad Lagen stadgade: han följde den i alla fall icke. Det var våldet och icke Lagen, som då rådde. Den som utan dom och ransakning kan på en dag åta hidlshuggu Otver 90 ädlingar, de der utan brott och skuld voro: den som för sin blodtörst kunde välja små oskyldiga barn, vi påminna oss de små Ribbingarne, för en sadan finnes intet heligt; mot honom har Lagen ingen kraft. Men em sådan kunde också icke långe vara Sveriges Kung. Väldet mötes med väld tillbaka. Utur vårt eget Lands barn utgick var Befriare. Talaren bad den värde Ledamoten påminna sig vår Store Gustaf Wasa. Han fördref Våldsverkaren och uppreste ess utur förtrycket. IIan och: hans ätt, i 300 är, hade, jemte folkets kärlek, icke behöft något annat skydd för sin person, ån det vår gamla Lag innebure; och Talaren förmodade , att detta vål kunde räcka til ännu, utan våda, hvarkenför Majestätets helgd. eller folkets säkerhet. Talaren ville, i anledning af den förevarande frågan, citera några meningar ur det Tal, häarmed den åldrige Konung: Gustaf ? Å ? Å sitt. dödsår, 1560, helsade Ständerne på Riks-Falen. Jag ville härvid varda ordagrann: men mitt minne felar mig och jag har endast Geijers Svenska Historia. till hands, och der är det sköna talet icke i dess helhet infördt;, men det: deraf upptagna. inledes af Geijer salunda: Konungen nelsade Ständerne, och då hörde för sista gången denna vältalande mun, som var så ålskal, utt då vid Riksdagarne Konungen lemnade föredragningen at sina Embetsmån, menigheten plägade ropa, att de ville höra honom sjelf: lbland den derefter af Geijer anförda delen af Konungens tal, finnes endast ett af de utaf Nils Mansson citerade uttryck, det nemligen: VJag vet att jag i mångas tanka varit en hard Konung: dock varide tider koommwmde,y da Sveriges barn gerna skulle :zikva inig upp ur mul— ten. om de kande NIäUIU rörelse slutade den aktulag-värde försvararen ar vår yttrandeashet: jag PUminner sluteligen om den sanning. Konung Gustaf vidare vid ett ullfåtle yttrade: Det är att märka, att Svensharne zun lättare att sumtycka at eftertäånka och begrunda Talaren bad Standet noga betänka sig innan det antog det vådliga förslaget! För sin ger hade han gjort det, och kunde omöjligen annat än afslå Betänkandet.