ensamme kunna vågra propositioner under synpunkten af grundlagsvidrighet, ingen funnit minsta skäl dertill, och att slutligen det enklaste sunda förnuft tydiigt säger, att något sammanhang emellan dessa båda delar af tryckfrihetslagen icke äger rum, och att de handla om tvenne alldeles skilda ämnen, sådant betyder intet för ett decemviratmed Professorn i grundlugen, Friherre Jacob Cederström i spetsen. Debatten som föregick detta beslut skall varit ganska varm; Prosten Hallström, D:r Nibelius och H:r Egnell lära itrigt men förgäfves opponerat sig emot Frih. Cederström, som sekunderades af H:r Hegardt med mycken häftighet, af H:r Assessor Lagerhjelm, Biskop Wingård, Kramhandlaren Strehlenert, v. Talmannen Jon Jonsson och Jan Bengtsson från Wester-Norrland. Professor Agardh skall icke hafva utlatit sig. I Det skall blifva intressant att förnimma, huruvida Riksens Ständer emot I grundlagens tydliga och oförtydbara föreskrift, som befaller Konstitutions-Utskottet att till ett helt redigera och sammanjemka Riks-Ständens anmärkningar för att hvila till nästa Riksdag, utan den ringaste rättighet till egen opiuion dervid, låter beherrska sig af de tio till den grad, att de skulle förbjuda Ständerne att ännu en gång besluta om samma ämne, som varit föremål för tvenne föregående Riksdagars öfverläggningar, och bvilket utgör en afdelning i grundlagen , hvars sjelfva tillkomst visar, att den utgör en del för sig sjelf. Vi känna icke, hvilke i öfrigt stannat i minoriteten vid voteringen, men förmoda, att de icke skola underlåta, att genom skyndsam förklaring inför sina Stånd aftvå sig delaktigheten i denna handling med hvilken hvarken Bonde-Ståndets famösa reservation 1823 eller någon händelse i lagstiftningens annaler under senare tid, i vår tanka, kan jemföras. Emellertid skönjes det nu, hvarföre Frih. Cederström insattes af elektorerue till ordförande i Utskottet, oaktadt han vår den som protesterade emot samma åtgärder, hvilka Ståndet förklarat för sin gemensamma tanka. (St. Aft.)