Bort den skönsta ådelstenen; Ja, en diamant bepröfvad Utaf lågorne och hammarn, Hvarmed ödet, lik Vaulunder, IIamrar uppå menskolljertat. Hvad han var, J Svenskar veten, J, hvars barm för folket lågar; J, hvars bröst för sanning klappar; J, hvars själ för frihet glöder; J. som älsken gamla norden; Ålsken Thules hjeltesöner; Älsken Sveas väf och åra Mer än flärdens tomma gyckel, Mer än nadens barnalekarMed sin lefnad har han ristat Sjelf sin själs, sitt sinnes grafskrift Uti hvarje folkvåns hjertdjup Och i häfdens minnestafla. Skalden kan hans bild ej teckna; Ty den varma menskobarmen , Själens glöd och viljans renhet Kan ej tonen återgifva, Iksom malaren ej kan mana Fram en känslosuck på duken Med sitt snilles irisfärgor. Och en skuggbild? — säg mig höfves Den , då originalet lefver Strålande i Sveas hjertsköld? Sveas söner, J, som älsken Frihet, Folk och Svithiods bygder, Offren ej åt honom endast Er beundran , såsom barnet, Lyssnande åt äfventyret! Offren at den svunnes minne Eder kraft , Er själ, Ert hjerta, Kämpen modigt på den bana, Der han skördat eklöfskransen! Glömmen sedan ej, Athen förr Hedrat sig, då republiken Aristides döttrar tryckte, Som en moder till sitt hjerta!