Så lofvande, så älskvärd och så vänfast Du stod ibland oss; och för Sveriges väl Ditt snille brann, din tanka lyfte sig, Pin stämma klingade, din handling lefde, Ty, du var Svensk i ordets rätta mening. Du hörde ej till dem, som söka lycka Med granna ord, och likt amphibier trifvas Hvarthelst, som nycken dem behagar kasta Att stå och strida för sin egen vinst. Ej hörde du till dem, som ständigt tala Om tro och heder, krypande föröfrigt; Trädmasken lik, som sätter sig och suger På lifvets rötter tills de vissna bort. Munväderkriget älskade du icke, Du ville sak, ej ord; det sanna flöt Från dina läppar, än af ingen hejdadt: Ty du var man och kände ej det maktspråk Som böja vill hvad evigt uppåt Står Och hvad ej himlens blixt förmar att krossa. Det går en tanka genom menskolynnet, Stark såsom Atlasmen sin egen väg, Det är Sjelfständig kraft — du kände henne Den gudaburna. Dina steg hor ledde På forskningarnes väg, den mödosamma, Och derför gick Du lugn ditt kall emot. Det Rätta gjorde du till gräns för tanken, Det sköna, till compass för hvarje handling Och ljuset till ditt hjertas element. Och derför log du åt de våderhanar Som stå på lyckans hjul, likt Marionetten, Som rör sitt hufvud efter andras takt; At dessa dagens usla Coryfeer, Som vilja styra — sjelfva utan styre. Hvarthän du blickade, så stod en vån, Du var så rik på vänner! ty ditt hjerta Var barnsligt fromt och öppet för den vänskap, Som tränger djupt, ej den, som ytan har Och spraket blott på tungans spets tillhanda. Ditt fasta handslag gällde mycket mera, Du hörde själf till vänskapens förbund — Till dessa älsklingar, som ständigt vandra, Som sälla fridbud fram — att stödja andra, Mot ljuset derför går ditt stamfräd opp, Och Näktergalar sjunga i dess topp. Gläds sköna själ! som snart fick flyga hem, Fill rätta moderlandet bortom solen. Der, bland ett slägte utaf goda englar. Den rena kärleken sin spira bär; Der skönhet, harmoni och kraft och vishet Utgöra Riksstånd i den fria stat Der ljuset stiftar lag och oväld dömer. Der är det skönt att bo. Sätt dig ibland Pa skyn och se till oss på nattens strand! Lät Medborgskronan susa kring din tinning Hon blef din dödskrans — men din lefnads vinning. — I: uac och Bitte Anis rans kork grön Vict A brur Care utm. 271 och Spec J uti I J flera Hay vers G af u och mer Hal ÅA nyli 1 fran wWOO ledi; nedi ju f utgi adre