strafl på Slöinge. För egen dei äro vi dock nästan benägna att förlåta, ja till och med att berönma dem, som på ett så lysande sätt för verlden framktälla Herr Biskopens vackra gerningar, hvilka gerningar, sedda från den moraliskt-religieusa eller från ten stats-ekonomiska synpunkten, måste gifva ämnen för mycken begrundning, mycken hugnad. Länge skall visst vårt fädernesland komma att stå i en insolvabel skuld till H. H. för hans inflytelserik bemödanden för dess industriella, merkantila och financiella väl-befinnande, för de dryga skatternas nedsättande och för reformernas rastlösa fortgående. Hans näamn skall lefva i folkets blerta och på dess läppar: det skall erhålla ett frejdadt namn i fäderneslandets annaler: det skall sta skrifvet i lifsens bok. Svenska Aftonbladet och Norrska Morgonbladet, hvilka dristat tala om H. H., må man ursägta: håda äro Organer af den rastlöst fortgående, til emancipation tenderande tidsandan: bada hafva redan upptändt små eldar på jorden, örhatligea för UI:rr klerke-, men med hugnad skåd de af tidens raska baun. Uyerr Kamp bör besinna, att Sverge eger sin tryckt het, och att Afronbladet är ingen Diario Rom., uti hvilken blotta panegyriker, den Romerska Bispen till ära, uppstämmas. Må han de: öre icke taga för illa vid sig, om han hädanefter skulle påstöta något, som än mindre gouterar; ty denna tidens menniskor äro tyvärr sådane, att de vilja neddraga allt, ja äfven det högsta, till dess sphar, skärskåda allt, bedömma allt. Sjelfva Konungarnes och Konungamännens handlingar och personer äro ju ej förskonade för deras uppmärksamma oeh oroliga blickar, för deras snacksamma tungor och deras kritiska pennor. Sjelfva Roms Pontifex M., den bögste bland Europas prelater, är ju icke från dessa vedervärdigheter fritagen, kunnandes i sjelfva sitt patrimonium ej utan knot pålägga nya taxor eller tryckande författningar på sina trogna undersätare. De Anglicanska och Gallicanska Biskoparnes öden i sednare tider belära oss äfven rätt allvarsamligen, huru litet deras decoratioper och deras hattar, deras tiarer och höghet respecteras, när deras innehafvare öfvergifva den rätta banan för deras verksamhet: de känna bäst sjelfva hvad de för deras opopulära tilltag redan fått uppbära: de ana utan tvifvel hvad dem än ytterligare väntar, så vida de sörblifva lika oförbätterliga kka frihetsfiendtliga, som de hitintills alltid varit. Den episcopala makten har långe arbetat på och länge lutat tilk sin undergäng, och skall svårligen länge kunna upprätthålla sin förhatliga tillvarelse. Och hvad mer, om den ginge under? Månne religionen, undervisningen, kyrkliga enheten, allmänna ordningen, eller presternas anseende skola förlora nägot derpa? Vi tro det icke; men tro att de derpå betydligt skola vinna. Religionen skall då vål ej mera incestera Politiken, ej mera slarva för det jordiska lifvets usla interessen och subordinerade ändamål: undervisningen, så styfmoderligt, så bisakligt behandlad, skall då ej röna gånen af Herrar Biskopars retarderande och ofördelaktiga inflytande på dess fortgående utveckling, och de enorma men dock aldrig förstående anslagen och emolumenterna, som med deras prelaturer varit förenade, skola kunna disponeras för mycket nyttigare ändamäl. Och hurn chimeriskt är ej deras mening. hvilka påsta det Herrar Biskopar med den deras personer omgifv nde prakten, makten och stjernglansen i våsendtlig mån förmå bidraga till ståndets anseende; de bava tvertom genom deras machiavellistiska potitik fi dagen latd så vid riksmöten som vid andra tillfällen), genom deras ytterst illiberala läror och deras courtisana lismeri på allt sätt bidragit till deras stunds diserediterade och fördunklade anseende. Bohuslän d. I Aug. 1334. Terlius.