ä tysthet idkut. De hafva nu förvårfvat måsterbrefvet, och! den mest immoraliska lag skyddar dem för hvarje anfall och låter dem gäcka religior fö samhällsordning och hvar och en som ifrar för begges grundval: sedlighet. Fordom bestraffades ett handlingssåätt eftertryckligt och de försvarslösa, låttjeoch kåttjefulla mödrarne till oäkta barn (ett sådant foster kunde ej då försvara sin brottsliga mor) fingo skydd och arbete på Spinnhuset, och fäderne, då de upptäcktes , fingo bidraga till barnets underhåll och uppfostran. Nu deremot har denna odygd så inritat sig, äfven i ett och annat med bdildningens fernissa bestruket hus, att man ej ens vågar afhölja dess tåckelse för att ej väcka enskildt och allmän förargelse. — Bedröfliga tillstånd! — Och då den ena brottsliga delen ej bestraffas , anser man det orätt att bestraffa den andra, sant öfverlemnar, liknöjdt, allt åt de naturliga, samkället undergräfrande följderne af ett sådant ondt. Men på hvem beror det mest att förekomma det? Huvilken är den enda mun, med visshet att ej vara orättvis, kan antasla? Qvinnan. Der hon skall tvingas till det hrott, hvarom hår är frågan, måste redan vara vittnen, och då drabbe straffet ensamt mannen. Men i annat fall, må hon ensam bära följden af sin förseelse; må lasten straffas hos henne på behörigt sätt ock hennes sista plagg, hennes arbetsförtjenst tagas till barnets underhåll under statens uppsigt. Blefve följden sådan, så är jag öfvertygad att hon mindre villigt skulle underkasta sig vållustingens begår än nu, då hon just derigenom försättes i tillölle att obehindrad följa sina egne. Jag vet huru mycket dessa anmärkningar skola såra vår liberala tids fina öron, men just detta bevisar huru farlig sjukdomen är, huru djupt, huru vida den gripit omkring sig. Jag vet huru många försvarure detta sjelfsvåld skall finna bland dessa förståndshjeitar, som vilja nedsätta menniskan till djur, som ej tro henne äga någon annan natur än kroppens. Men just derför kan jag ej underlåta att framställa det onda, att höja åtminstone en svag stämma för den, nåstan ända till blotta känslan derför, utdöda sedligheten. Måcte snart starkare röster och krafter höja sig för denna sak, utan fråga lika vigtig som nykterheten. V. A. Ar —— 35s—;pa ——— — —