vit under ett kortare tidsrum och sedermera förr hafva afån tilltagit, då deri uppgifves att endast 5 fot djupgående båtar vid den tiden till Falkenberg kunde inlöpa. Häraf hämtar man fullkomlig öfvertygelse att Falkenbergs å, sedan den en gäng blifvit satt i nedan angifna skick, icke kan komma att grundas upp, och detta bevises ytterligare deraf, att åen inom banken har från 13 till öfver 30 fots djup, mot strömmens fall, och att djupet utom, från banken till det yttre refvet, är från 10 till 18 fot. Ett annat förhallande äger deremot vid Halmstad rum. Vid förenämde tid var, enligt samma beskrifning, uti dess inlopp 5 fots vatten, då det deremot nu vanligtvis endast har 33 fots djup. Farleden till Ffalmstad, hvars botten består af flygsand, förändrar sig oftast under storm, men denna förflyttning, likasom uppgrundningen, bör kunna förekommas i sammanhang med hamnbyggnaden, då det kan ske genom ett bade enkelt och mindre kostsamt medel. Som (vid Falkenberg) strömmens hela fall studsar emot åens norra sida under en mycket liten anfallsvinkel, som verkar att dem derefter icke närmar sig aens midd förr, än att den spridt sig med till större delen förlorade krafter, så, och emedan landet och de utskjutande grundena vid den södra sidan göra ett tillräckligt motstånd, kan vid densamma ingen åtgärd för strömmens hämmande vara nödig; men deremot bör omkring 2000 fots dubbel pålning sträckas ut med någon böjning från farleden, ungefärligen åt söder, hvarmedelst strömmens spridning förekommes, emedan den då med samlad styrka mäste bana sig väg i dess naturliga rigtning och utföra, till ett större djup, all det mudder som ligger högre ån basen för hans bana. Endast banken är det hinder, som nu möter strömmens skärning; men som denna lätt kan tagas bort och för en obetydlig kostnad, enär folk på stället erbjudit sig verkställa detta arbete för 100 R:dr banco, så skall strömmens egna krafter vara aldeles tillsyllestgörande att uppränsa åen till det djup som finnes utan för, nemligen till Fr å 12 fot. Vore icke emellan den genom pålning uppkomrmande hamnens mynning och ett annat ref, ROSENGÅRDSREFVET kalladt, som sträcker sig paralelt med Melfanrefvet, med lika djup, och utgör östra sidan af Mellanrefvets hamn, ett nåra Jemndjup från 12 till 14 fot, och i åen en skyndsammare uppränsning af behofvet påkalladt, än den strömmen med tiden endast kan tillrägabringa, sa skulle muddring kunna undvikas; men den är af sadan orsak äfven högst nödvändig och bör derföre, i samband med hamnförbättringen , påga, och saledes att djupet i farleden öfver allt blir lika med djupet innom Mellanrefvet, ehuru den än kan göras djupare och dymedetst tillgänglig afden för cn flotta af största sortens linieskepp. Åll muddring måste börjas vid det djup, hvartill man vill bringa Canalon eller seggeileden: ty börjar man muddra der, hvarest vattnet är grundast. så . stannar det, der muddringen periodiskt slutar: mem då upphör äver dess rentrisugalkraft, så att endast centripitalkraften blir verkande, och hvaraf följer att, af förut omnämda skål, alt måste sjunka till bottnen , som icke vattnet förmar uppbära. Saledes, i stället för att vattnets centrifugala fall verkar den strömskäring som umlerlättar muddringen, då dem börjas ifraån djupet, och utförer ej mindre den upprörda mndelern, ån hvad som medföljer strömmens forss, qvarblifver deremot alt detta i rännan, efter hand som muddringen fortgår, når den från det grundaste begynnes, hvaraf arbetet försvåras, samt uppmuddringen fortfar, hvars ytterligare borttagande fordrar arbetstidens förlängning, och följaktligen ökad kostnad, langt utöfver den som blitvit eu följd af muddringens vidtagande på djupet. ester en förut noga utstakad muddringsplan, hvilket sätt för arbetets skyndsamma verkställande recommenderas att använda för uppmuddringen vid Falkenberg, ehuru detta sätt icke alltid blifvit iakttagit. ) Att förbättringen af Falkenbergs hamn är högst nödvändig för den allmänna sjöfarten, synes det föregående till fullo vittsorda. Hvem inser icke nyttan för sjömannen att, när denna förbättring ägt rum, söka den bärgning som annars måste uteblifva, när han, häldre än att ljuta döden i bränningarne på halländska Kusten, med ett bedrägligt hopp kastas rådvill mellan vågorna och oselbart blir deras offer, i den händelse han, med sydlig storm, utan att ster; han upplade äfven en plankarta öfver nämde haf 1645 och lade egentligen första grunden till lotsverkets organisation; men träffad af ett fiendtligt skott, slöt han på skeppet Leoparden sitt ärofulla lif uti en batalj vid Oraeennn mad aaaLa flattan 1242 nana KL 24 111 1 2 — a-— — —