Fåledes intet ord mer hårom, utan blott en bön, å mina och flera prenumeranters vägnar, en bön, som är så lätt att uppfylla, och för hvars uppsyllelse publiken skulle stadna i stor förbindelse, nemligen: Min bäste H:r Redaktör! skrif aldrig en rad sjelf, låt ej sin sekunl dant ej mor fåkta med, eller råttare ej mer anfäkta pennan!? Villfares min bön, skall jag, såsom tacksamhetsgärd erkänslosamt rista den epitafen öfver det väl snart afsomnande Dagbladet: Vid grafvens brådd gjorde det bot och båttring! W--b—g och R—-h—m. Landtbo (med egendom, utan Bankolån) och Prenumerant på G:borgs Dagblad. P. 5. Jag ämnar icke af redan anförde skäl nedlåta mig till någon skriftvexling med Dagbladet, som jag än ytterligare uppmanar, af pur medlidande, att hörsamma min bön, hvarförutan det med hvarje penndrag skrifver på sin egen dödsdom. Ut supra.