jag alltid Tidningarne sent, och kommer derföre nu äfven något sent med efterråtten; men åttre sent, än alldrig lyder ju ordspråket, och DagbladsRiddaren har säkert, efter hvad dot synes, behöft tid ja sig, för att digera min förra, visst något härdsmälta anrättning. DESERT eller en välmend bön efter den välmendta minnesbetan. (Till Redaktören af G:borgs Dagblad.) Så länge de mörra må det ga! — men glafsa de för högt, så slår jag dem på truten! Gustaf d. II:dre Adulf ) Nå jag må säga! — min sann har icke Tit. tatt teg uti en sekundant, men det är väl i sig sjelf ej underligare än att Tit. sje:l är Räsak or. En sekundant! en sekundant! med eller utan hufvnd; pod iler uteu ---, — lika godt! — han är och blir alltid likvå en scKkung i. orm bon us nu, liksem vid den famösa handgripliga hemgångs-polesuike?? Tunstatt i en Lifgardists blygsamma skepnad, med eller utan nniforn; hviket man bör kunna supponera af bättre skäl, än att Capt. Lende ers ej är Författare till Sverige 1809 och 18320; ty det ifrågavarande eharivarröt, går alldeles i samma tonart, som de högljudda och städade konversationer, hvilka man under promenaden till Kongl. Djurgården ibland förnimmer från ZadrgårdslandsKrogarne, då gardisterna fått prenumeration för och till sina halsarpå det de sedan desto bättre må kunna exequera de bestälda burraropen. — En sekundant, , det är säkert; ty charivarit är åtminstone nagoriun da sprakrigtigtAtt tankarne framraggla sin Frangaise på styltor, sanningen far sina vederbörliga knuffar och anständigheten sin ters och qvart, derpå bör väl ej undras; och det vore obilligt att fordra dut sekandanten både skulle kunna stafra, interpunktera och jemväl tänka, vara sanningsenlig och an fänvig, då man rätt ofta funnit, att sjelfve Manege-Mästaren, Redaktören, varken kunnat eler varit någotdera ). Jag kan emedlertid lika litet tikra Redakt. och Lans sekundant vid Danquixotte och Sancho Pansa. som n sanig månglerska vid en aristofansk Hjortsberg ; ty de förra äro lika så trakiga, som de sednare naivt löjliga. Då man högtidligen förklarar sekundanten värdig, att af Dagblads-Redaktören (!) få emottaga riddare-slaget till och med med sjelfve dess ofkensivoch defensivvapen, dess smutsige, så åta använde och företedde Tridens), hvars rätta namn vördnaden för en bild.d publik förbjuder mig att utsätta, så tror jag mig i alla hänseenden hafva låtit honom vederfaras rättvisa. Vis å vis sjelfva charivaröt tror jag mig endast böra hälla mig till den respekt. Redaktören. —Tryckfr. Förordn:s I s:s 7 Mom. ålögger med största skål i verlden Dagblads-utgifvare författare-ansvar, och tankeoch sedelagen böra ej göra det mindre. Icke vill jag inläta mig i någon fejd med Dagbladet, dels emedan jag anser det ovärdigt en man, att kämpa mot en kraft!ös stackare; dels emedan jag ihågkommer vår käuslige Lidners sublima ord: l varhelst en usling fins, är han min vän, min bror:; dels emedan jag är öfvertygad, att Götheborgs oefterrättliga Daghlad alltid predikar för upplyst publik, d. v. s.en som medlidsamt beler dess grodsånger, och slutligen derföre att jag fruktar, att Dagbladet återigen i förskräckelsen och själavåndan, toge sin tillflykt till den otäcke stor-gafieln, som ostridigt egnar sig till en spade, ait gräfva med i den guldhög, dädan dess egna genifoster hämtas : ty om långods och almosebidrag vill jag ej tala, helst jag skulle gratulera Redakt., mig sjelf och de ölrige prenumeranterne, om det förra, äfven utan urval alltid finge fylla spalterna, då annars ingen barmhertig menniska vore så ädelmodig, att rikta bladet genom bidrag, vare sig på vers eller prosa, med eller utan signatur. ma