emedlertid vådlig för allmänna ordningen och säkerheten. så beröfvar man honom med allt skäl i verlden friheten, att af oförstånd åstadkomma skada eller oreda, och kritiken bör således äfven ega den högsta moraliska rätt, att på sitt sätt förfara likalunda mot litterära svagheten vid likartade fall. Desse Reflexioner äro framkallade af Redaktionens not vid den ur N:o 96 af Stockholms Aftonblad i N:o 51 af Götheborgs Dagblad aftryckta noticen om H:r Capt. Lindebergs återförflyttande till Stadshushäktet. Man skulle visserligen lemnat denna not, liksom man vanligtvis lemnar Dagbladets yttranden åt Föraktets tystnad?; men då Dagbladet äfven afgår till Hufvudstaden, åtminstone till Hofkanslers-Embetet , och detta exemplar kan vara nog för att i Postoch Inrikes Tidningen, Journalen , Minerva, Stockh. Dagblad och Granskaren framkalla ett lika omotiveradt omdöme om vär orts opinion, som det bekanta af Skånska Correspondenten och Helsingborgs-Posten tillräckligt refuterade officiösa Malmobrefret om den härliga Opinionsfesten i Lund, så tror Ins. sig i f ord, utan att förspilla något omdöme på sjelfva noten. böra uttala vär bildade och otitulerade allmänhets opinion om II:r Capt. Lindeberg och hans tragiska förhållanden. varnande derjemte medlidsamt Dagbladet , att ej slå sig ut på opinionsyttringens fält, hvarmed det verkligen icke vinner annat än åtlöje; ty den, hviikeu säsom publicist skall rikta sig på serrilismens ärorika bana, måste åtminstone hiva tillryggalagt några stadier på kunskapernes och pennförhtetensHär på orten rättvisas och högaktas IT:r Capt. Lindeberg, såsour em frimodig ) och upplyst författare, hvilken, lagande af ett patriotiskt nit, Å:rätvat för sanning, ljus och rätt, och icke låtit sig fjättras af vär tids konsiderationsbojor eller några småsinnets egennyttiga beräkningar. Man tror sig redan under innevarande Riksdag hafva röjt en och annan härlig frakt af de hälsosamma ideerhvarmed H:r Lindeberg i sitt Sverige år 1509 och 18327 uppfriskat den letargiske medborgerlighetsandan, och väntar flera rika skördar för framtiden af det genialiska utsädet, som han nedlagt i den Sreriska jorden. — Vi veta att El:r Lindeberg är en menniska, och kunna således (j förvanas, om han begatt nagot fel. Har han brutit niot lagen, så önska vi att den, Såsom samhällets aldraheligaste grundval, ej matte svigta, så framt vi dermed förvissas, att han äfven hädanefter i allt och mot älla kommer att utöfta en fika blind och helig rättvisa. H:r Lindebergs öf frige förtjenster kunna icke skymmas af ett fel, som grundar sig på ett allt för längt drifvet nit: oeh om lagens bokstaf rycker honom ur de lefvandes rund, skall den dock ej kunna utplåna hans namn i upplysta medborgares hjertan eller minnets bok. På hans graf skall minnet nedlägga mågen Ekoch Lagerkrans, och efterverlden ånnu der läsa dessa runor: Capt. A. Lindeborg var en stor man ; han förenade ett redligt unmvat, ett för fosterlandet och me askligie!s a glUemse hjerta, en jernfast vita vuch kraft med ett lefvand snille och vidsträckta kunskaper. I sitt sanningsalstkande nit förbisåg han lagens bakstuf, och han föll ett offer för lagen: — r:en han föll värdigt sig sjelf; ty han vördade säsont en man lagen, da den mot honom visade ett Brutussinne. Landtbo och Prenwmerant på Götheborgs Dagblad ) En lrfrimodig författare — aktom oss, att ej missförstå uretlet! — är den. som har Umod nog, att heinbära sin hyllning åt sunninzen och bfvertygelsen, så fritt som lagarne och sanchällsordningen medgifva. Den dello medhorgar ens fr imodighet är lika så mycket — ulminstone till uppsutet — skiljd ifrån laglösheten, som hjeltemodet fråx öfveruiodet