je upplyst och opartisk Låsare dömma emellan Herr L. och Insändaren; och att hänföra dennes anmärkningar till enskildt prejeri kan väl aldrig vara Herr L:s reaa alfvar. Hade Herr L. (om ock med hela sin bildning), endast vändt sig mot Insändaren , skulle, som åfvannämndt är, man troligen icke ingått i något vidare ordande; men nu frågar man: med hvad rätt rigtar Herr L. sina vapen mot Carl Johans Församling och dess Committerade? Hafva desse angripit Herr L.? har Insändaren talat som annat än enskild person, och om han yttrat något om det omdömme han visste inom Församlingen äga rum öfver Herr L:s Råkning, så hade Herr L. intet fog att publikt antasta F örsamlingen derföre, så länge denna icke publikt på något vis vidrörde Herr L:s förhållande. Då Herr L. förebrår Församlingen obillighet och otacksamhet, måste väl mevingen vara den, det dessa bestå deruti, att Församlingen icke med erkänsla tager i betraktande att Herr L. i Räkningen icke upptagit kostnader för mera än omkring Tre månader, då likvisst, enligt hvad Betygen innehålla , per medium minst Nio manader åtgått, och han således, efter antagen Beråknings-princip, varit berättigad belasta en tredubbel summa, i hvilket fall, i stället för Sjn, Församlingen koumit att stadna i omkring R:dr 450 B:eo skuld hos Herr L. för denna U ppbörden. Församlingen, man vet det med full visshet , har i öfrigt aldrig ämnat begära, att Herr L. lönlöst skall indrifva dess Restlängder: den har aldrig beeärt det af de Herrar och Män, som förut dermed haft befattning, och den har hittills alldrig klagat öfver dessas Redogörelse, emedan alltid skälig behållning af indrifne Medeln följt; och kan man nästan frestas tro det gamla Ordspråket här vara besannadt: att nya Qvarstar sopa rent; ty soprent har verkligen hela inkomsten gått bort genom Herr L:s kostnads-beråkning. Anfallet mot Committerade är åter (Herr L. får förlåta uctrycket) både näsrist och barnsligt; hur djerss Herr L. öppet tillvita desse Herrar obillghet, snålhet och egennytta? Deras välvilja har aldrig af den bättre och sakkunnigare delen af Församlingen varit misskänd, som nogsamt vet hvilket stort, lönlöst. besvär med deras sysslanden är förenligt, och hvilken betydelig uppoffring af tid och äfven penningar dermed följer; de njuta dessutom för mycken aktning i det allmänna, för att icke vara höjde öiver slike smaaktigheter. Huru Herr L. så noga fått veta, det flere bland dem som en Bagatell kunna bortskänka R:dr 200 B:co, skulle vara roligt nog att känna: om så är, att Hr. L:s Expeditions-gossar under sina Excursioner härom inhämtat underrättelse, borde Herr L. också, för att vara consequent, latit dem verificera uppgiften. I sin skrift visar IIerr L. sig såsom en verklig Besallningsman, ty icke allenast fnnor haa sig, i fråga om en hel Församling, befogad nyttja ordet antydautan jemväl fordrar oeftergifligt hos hvarje å idningsblad; — i sanning nog mycket positift. Den granna slutmeningen står väl ändteligen ensamt för Insändarens råkning; man vill tyckas, att den egentligen skall innebära att förklara honom endast för halfbillad; ock, ehuru man svårligen lärer kunna till erkänna flerr L. att vara cuompetent Dommare Öfver bildning i allmänhet, far insåndaren, för denna gången, låta det dervid bero, mot det Herr L. ingår på det förslag, att, då han så knapphändigt afprutar ea annans halfva bildning, han ock a sin sida är så beskedlig låta prua med sig, och således slår af halfva Kostnads-Råkniovgen, samt dermed lata hela saken vara slut, hvarmed i öfrigt Carl Johans Församling och äfren Tidningens Läsare torde vara bäst belåtne. — ——————— — C C —se U— ——2C än—