3:o att silfverköp för Bankens räkning icke böra komma i fråga, når kursen håller sig öfver pari; emedan kursen derigenom skulle ännu mera uppdrifvas och det med kostnad införskaffade silfret skyndsamt ater utga. Deremot äro sådana silfverköp, när kursen stär vid eller under pari, ett odt medel att öka så väl bankens egen styrka, som laudets rörelsekapital: ch Utskottet anser derföre: 4:0 att Bankostyrelsen må, vid slikt förhållande , nemligen då kursen står vid eller under pari, äga att afsluta sädane köp, hvarvid priset å det uppköpta silfret likväl ej mer får öfverstiga vexlingsgrunden enligt Myntbestämnings-Lagen, än med hvad som motsvarar transporten af silfret från uppköps-orten till Banken: och måste Banko-Styrelsen för öfrigt dervid noggrannt tillse, att silfret verkligen från utländsk ort inkominer: 5:o att Bankostyrelsen ma tillerkännas rättighet, att emot möjligast lindriga vilkor bereda sig kreditir i utläåndskt mynt, till belopp motsvarande ; efter parikurs, 2. 666.666 R:dr 32 sk. Svenskt Banko, för så läng tid som denna styrelse anser det nödvändigt, och att, om så nödvändigt pröfvas, dervid såsom hypothek få använda Bankens ägande Statsobligationer. Men då Utskottet ansett en häårifran uppkommande tillfällig skuldsättning utrikes ingalunda böra iklädas natur af stående, utan ju förr desto hellre afbördas, har Utskottet tillstyrkt det stadgande: 6:o att, när Banken genom kreditivets anlitande råkat i utländsk skuld, Bankostyrelsen åligger begagna första intråfftande förmånliga kursförhallande, för att derå göra afbetalning. Från synpunkten. att en väl ordnad Bank, då så nödigt finnes, bör äga rätt förminska till större eliter mindre del sina utelöpande sedlar, har Utskottet tillstyrkt: . 7:o att Bankostyrelsen ma kunna, ätven genom minskning af ett för rörelsens behof umbärligt öfverskott i representativt mynt, bibehalla proportionen emellan metalliska kassan och sedelstocken och, för detta ändamal, berättigas att: antingen förpanta eller försälja Bankens ägande inteckningar i fastighet, under vilkor att den i skuldförbindelserne Banken serskilt förbehällne uppsättningsrätt för hela skuldbeloppet icke får af annan innehafvare begagnas; försälja till större eller mindre belopp hankens inuchasvande Statsobligationer; upptaga lan emot räntebärande obligationer, ställda på viss tid eller uppsägning; samt, derest sådant emot förmodan skulle af behof påkallas, minska eller inställa Bankens utlaningar. Det är visserligen icke att befara. det Banken någonsin skall komma i nödvändighet att vidtaga sistnämnde åtgärd, då dess styrelse har i sina händer de, allt efter olika förhållanden beräknade, särdeles verksamma korrektiv. som i det föregående blifvit antydda; men principoch lagenligt kan dock ingalunda Banken, mera än någon enskilt, tillförbindas att såsom lan utgifva nya skuldförbindelser, just i ett ögonblick, da dess eget bestand derigenom möjligen skulle kunna åfventyras; och det vore så mycket vadligare att helt och hållet frankänna Bankostyrelsen rättigheten att sädant vägra, som denna rättighet, om ock obegagnad, innebär. genom sin blotta tillvarelse, den enda såkra garanti, att inga farliga sammansättningar kunna inom andet bildas, med beräkning af systematisk och småningom undergräfva Bankens förmåga att Silfverutvexlingen underhålla ; dock S:o att. af alla de uppgifne utvägarne till den erforderliga proportionens underhållande, Iånerörelsens förminskning är den, som i sista rummet bör tillgripas, och det endast då Bankens säkerhet sådant ovilkorligen fordrar. Under iakttagande häraf, har Utskottet ansett: 9:o att bestämmandet af hvilken eller hvilka bland de för proportionens vidmakthållande tillåtna medlen må för tillfället begagnasbör vara helt och hållet öfverlemnadt åt Bankostyrelsen, som dervid icke lärer underlata att afse både Bankens egen fördel, och det, som dermed står i nåra samband. industriens ostörda förkofran. Såsom ovilkorlig och allmän regel härutinnan bör, efter Utskottets öfverygelse, gälla: 10:o att. då metalliska kassan, hvaruti äfven omyntadt silfver och guld