hört berättas — i 62 representationer uppträdt som Preciosa. Vidare anmårker Dagbladet, att Fru E., som Emma i Korsjararne, ägde för liten känsla och att skilsmessan mellan henne och Walther, vid klosterporten, var alltför kall. Dessa Dagbladets anmärkningar kunna visserligen ej förringa Fru E:s värde, som Skådespelerska; men det måste i alla fall vara påkostande för en så utmärkt talang, att se sig till den grad häcklad i Götheborg, då hon i Stockholm alltid ansetts höjd öfver tadlet och der betraktas som en af scenens första prydnader. För vår del ha vi alltid funnit Fru E:s spel lika naturligt, som utmärkt af den förträffligaste hållning; och vi önska, att Redaktören af Dagbladet sett henne som Antonia, i stycket af samma namn, som gafs förleden Fredag: han skulle då varit nödsakad medgifva, att Fru E. äger en ej vanlig talang, och det nyssnämnda partiet svårligen af någon kan utföras bättre än af henne. . : Hvad truppen beträffar, så mäste man antingen vara alltför mycket sjelfklok eller orättvis, för att anse den oförtjent af all uppmärksamhet. Sjelfve måste vi bekänna, att vi funnit flera af sujetterna, i synnerhet på karlsidan, fullt ut så goda, som vid nägon annan restrupp. Herrar Svanberg, Happe och bröderna Deland skulle i vår tanka kunna försvara sina platser på hvad theater som heldst. Som bevis derpa hänvisa vi till Herr Svanbergs spel, som Germany, i 30 år af en Spelares lefnad; Herr Happes, som Rudolph, i Korsfararne ; Herr P. J. Delmds, som Sonffl, i Handsektern och Kocken och Herr F. Delands, som Grivet, i Ål5 är i Paris. Att vi, i sammanhang med de nu uppräknade, ej äfven nämnt Herr Dahlqvist, torde förefalla en och annan läsare litet besynnerligt , heldst Herr D:st — att döma efter Linköbingsbladet — kan anses jemngod med Sveriges Talma, vår förträfflige Almlöf. Vi rå ej för, att vi i detta fall ej kunna dela Linköpings-recensentens smak. Det är berömligt af hvarje uppvexande talang, att taga något stort mönster till föresyn; men har man ingen egen ledning för sin imitation, utan i allt endast vill härma och efterapa sitt ideal, så blir man en olycklig imitatör, med hvilken det ofelbart går, som det gått med Herr D., hvilken i vår tanka aldrig öfverstiger medelmåttans gräns. Måhända förstå vi ej att rätt bedöma Herr D:s stora talang; men om så är, så lär Kungliga theaterns publik och Direktion gjort det lika litet, som vi; ty af den förra blef Herr D. utskrattad och af den sednare erhöll han afsked på grått papper. ) Fruntinimerspersonalen är klen. Att Fru Svanberg ännu är en god och omtyckt aktrislär ingen, som såg henne i Biglen, vilja bestrida. Hon måste emedlertid nu, som ej mera ung, öLverlata flera af sina roler på sin dotter, Fru Deland, som väl förrader en varm tillgifvenhet för konsten och i sitt spel har manga rätt lyckliga episoder, men som äger för svag physik för att kunna utföra starkare partier. Väl sökte Fru Weis att, som Abbedissan i KorJurarner, tilltvinga sig askadarues bifall; men genom den för långt yttererade gestikulationen och mimiken, som i Dagblads-Redaktionens ögon tog sig så väl ut, att den förunnade henne :amn, heder och värdighet af Konstnär, förfelade hon ändamålet, då deremot en medelväg skulle ha fört henne dit. Mamsell Magito har endast uppträdt som Elvira i Skulden och vi tillstå uppriktigt. att vi dera! ej kunnat hämta nagon bestämd ledning för vårt omdöme i afseende på henucs spel. Denna rol är af en hög och djup fattning, — säledes svar att ut öra. Det öre öll oss som hade Mamsell M. ej rätt uppfattat charakteren derat, och hon syntes oss öfverhufvud — om vi så må uttrycka oss — hvarken varm eller kall. Om de öfrige damerna är föga att säga , hvariore vi ocksa förbigå dem. Hvad ater angår de stycken, som hittills blifvit gifne, så kunna vi väl ej neka, att Precinsa öfverhufvnd gafs både bättre och med mera prakt af Herr Djurström; men påstå deremot, att den lilla etterpjesen Det goda Exemplet, äfvensom 15 år i Paris blifvit gifne så väl, som man nånsin af en restrupp kan begära. Korsfararne lemnade väl mycket öfrigt att önska; men man skulle begå en orättvisa, om man ej höll Herr Happe räkning för sitt ansträngda bemödande, att värdigt återgifva Rudolphs tacksamma rol. Han lyckades i synnerhet uti scenen med Abbedissan i 4:de Akten; och det enda man der, så väl som i 5:te Akten, hade att anmärka mot honom, var, utt rösten ej i samma mohn som krafterna försvagades, utan var lika stark i let ögonblick han störtar till jorden som då han börjar de hjertskakande monologerne, som göra åskådaren bekant med hans qval. SN ov NA I s ee.